Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA OLIKA SÄTT ATT BRÄNNA TJÄRA. 3
så ringa del av landskapet. Till kännedomen om andra i bruk
säkerligen varande metoder lämnar Fernows uttalande ingen ledning.
Runda, trattformiga »tjärdalar», av allmogen i Värmland till skillnad
från andra inrättningar ofta benämnda rätt och slätt »gropar» -
det är sådana som av Fernow åsyftas, när han talar om de »rätta
tjärdalarna» - voro nog i princip kända långt före denne författares
tid, åtminstone inom landskapets finnskogsområden.
Ofta var det småbrukare och backstusittare, som idkade
tjärbränning. Det för framställningen erforderliga virket, törveden,
fingo sådana mindre bemedlade hopsamla var de gitte på böndernas
gamla svedjor. Ibland brände nog bönderna själva, men då de hade
ont om tid, föredrogo de att köpa vad de behövde av de fattige,
som därigenom blevo i tillfälle att förtjäna en slant.
Förr hade tjäran som bekant en mycket stor betydelse inom
folkets hushållning. Av den voro exempelvis alla skomakare beroende,
då de skulle smörja sitt läder, av den kokade man beck. Till
konservering av träföremål, slädar, laggkärl o. s. v. hade bonden intet
annat bättre medel än tjära. Blandad med fett utgjorde tjäran en
förträfflig hjulsmörja. I folkmedicinen spelade den en framstående
roll både som botande och som skyddande medel. Den var med ett
ord en oumbärlig hushållsartikel.
Sedan på sistone importerad tjära, till kvaliteten ej så god som
den gamla hemgjorda, börjat i stor utsträckning användas, har
tjärbränningen lidit ett betydande avbräck. Behovet och förbrukningen
av konserveringsmedel i allmänhet äro för övrigt mycket mindre nu
än förr, sedan fabriksgjorda skodon kommit i marknaden och
metallföremål av allehanda slag börjat undantränga de husgeråd, som
bonden förr tillverkade av trä.
Insamlandet av tjärved tillgår så, att man går omkring i
markerna, uppsöker och uppbryter gamla furustubbar, sammanför dem
till tjärstället och låter dem någon tid torka. Sedan hugger man
dem sönder i smala, korta, ungefär fotslånga trän. De sex å tio
år gamla, i ytan murknade stubbarnas inre kådrika kärna är det,
som utgör tjärvirket. Till följd av svedjningen fanns i forna dagar
bättre tillgång på sådant virke. Uppbrytningen sker med händerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
