Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA OLIKA SÄTT ATT BRÄNNA TJÄRA. 9
Mina anteckningar härom lyda som följer: Ett rundbottnat dike
gräves i en torr backsluttning, fodras inuti med näver samt fylles
med torkad och späntad törved, som överhöljes med näver och jord.
I nedre änden av diket gräves en grop att ställa tjärbyttan uti.
Här placeras en strut eller pipa av näver, genom vilken den ur
diket framsipprande tjäran kan nedrinna i byttan. Veden tändes i
gravens övre ände, som i fortsättningen blott delvis hålles öppen.
Elden f ramdrives i sin bana med tillhjälp av en »näverbläx» eller
med en smedbälg, som först placerad vid antändningsstället med
pipen riktad inåt graven framflyttas eftersom bränningen fortskrider.
Småningom bringas tjärämnet att nedsmälta, men man får icke
fläkta eller blåsa mer än nödvändigt är. Tjäran rinner genom
näverstruten ned i tjärbyttan, som för varje fyllning tömmes på ett
större kärl. Bränningen tar från några timmar till ett dygn eller
längre tid, beroende på drevgravens storlek. En plats, där sist på
1870-talet dylik tillverkning ägde rum, heter till minne därav ännu
/Pjärkul».1
I senare tid torde typen ha varit mera begränsad till västra
delen av Sverige.
Trumma (tromme). I en backsluttning, brantare än i det
föregående fallet, gräver man ett dike med - som vanligt - en grop
för tjärbyttan i nedre änden. Av långa bräder hopspikas en ränna.
Denna låter man i ena änden vara helt öppen; för den andra spikar
1 I en artikel av John Köhler, »Tjärbränning i mildalar* (Jernkontorets annaler
för år 1907) namnes om en liknande värmländsk anordning för framställande av tjära,
där elden underhålles med en blåsbälg eller med ett trähjul, vars vingar ha en bredd,
som ungefär motsvarar kanalens. En skillnad ligger däri, att veden i rännan, enligt
Köhler, täckes med granris i st. f. med näver.
Från Hälsingland finnes fläktmetoden omnämnd av Joh. 01. Broman i Glysisvallur
(omkr. 1700), del III: 2, Uppsala 1913, s. 143: » .... Af sådan förenämndan wed brännes
och här tiäru på annat sätt; näml. med Flächtandet: hwilket sker när litet förråd är
af torwed, och hästen fordrar; warandes här wid ingen större åtskilnad, än ät en eller
flere personer omkring then antända tiärudalen med breda fiolår eller stora spador af
trä. fläcktar, weftar och drifwer wädret ät med force trycka jämte elden tiärusaften
utur weden; therföre kallas sådana Tiärudalar Fläcktdalar.» - Av Gari Linnsei
Skånska resa, Stockholm 1751, s. 55, få vi veta att metoden varit känd även i södra
Sverige, närmare bestämt Stenbrohultstrakten av Småland; »Tjäre-Milan är anlagd på
en sluttande backa och utgrafwen med en lång däld......et par pustar, som blåsa
genom et hål och dragas såsom i en smedja, gå högst i 2:ne dygn utan uppehåll.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
