Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 NILS KEYLAND.
skomakaren nödvändig artikel. Vanligen kokas becket i en liten
skaftad järngryta med tre ben, s. k. tackjärnspotta. Kokningen
sker under ständig omröring med en träspade över glöd eller mycket
svag eld. Man lyser sig med en pärtsticka, men måste vara
ytterligt försiktig, så att lågan icke kommer i beröring med den ur
grytan uppstigande tjärångan, ty då fattar lätt alltsammans eld.
För provning tar man en klick ur pannan och släpper den i en skål
med kallt vatten, som man har stående bredvid sig på spisen. Om
klicken stelnar, är det tecken till att becket är färdigt. Drives
kokningen för långt, blir becket skört och får då svårt att fastna
på skotråden. Ett kriterium på lagom kokning är att becket nätt
och jämt icke klibbar vid tänderna, då man tuggar på det.
P. S. I närmast föregående årgång av Fataburen, 1924, s. 81 ff,
har Torsten Althin publicerat en rikt illustrerad artikel om
tjärbränning med stoff delvis hämtat från västra Värmland. Artikeln
var för mig obekant, då ovanstående bidrag inlämnades till
tryckning, varför den ej kunnat till jämförelse inordnas bland annan här
meddelad litteratur. De båda uppsatserna komplettera varandra i
viktiga punkter; särskilt synes detta vara förhållandet beträffande
bränning i drevgrav, mila och ugn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
