Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BONDELIV I NORRA UPPLAND VID MITTEN AV FÖRRA ÅRHUNDRADET. 101
s. k. trästock, likt ett vanligt årder men med parstång, stock (jfr
fig. 37). Samtidigt med upplöjningen börjades rensning av
utlopps-och sjärditjen, om så behövdes. Med järnskodda träspadar
fördjupade man dikena (bottna), och sidorna jämnades av (bräcka ell.
bricka, Ti.), varefter dikstörven spriddes ut på åkern antingen för
hand eller med användande av midlskupa, som släpades av en häst.
Då trädan var körd och dikad, var tiden inne att tjära dynja
från gården. Den lades i små stackar, som sedan breddes ut och
kördes ner med årder. Ibland lades den utkörda gödseln i stackar
och fick ligga till längre in på sommaren. Gödselkörningen
avslutades på somliga håll med en särskild rit. Man bekransade hästarna,
då man körde ut sista lasset, rosanlasse (Ti.), och körde med lassen
från de olika gårdarna antingen i långsam processionstakt eller också
sökte man köra kapp rned varandra.
Detta stod ofta i visst samband med firandet av midsommaren
och det bekransande av majstången samt det allmänna lövandet vid
gårdarna, som då ägde rum under helgen.
S l dt tern.
Omkring fjorton dagar efter midsommar började slåtantiden, den
bråda tid, som jämte sädesskörden räknades som den egentliga
ann-tiden under året. Först började man slå backar (backhö) och
självbärande hårdvallsängar hemma vid gården, innan man tog itu med
de egentliga ängarna. Den största delen av äng smärtjin var
självbärande äng, som ibland förbättrades genom insådd av höfrö, rensat
avfall från bärgat hö, som innehöll frön av olika grässorter. Man
odlade aldrig gräsfrö särskilt, och ängens gräsbestånd var därför
rätt växlande. Tåtal (Aira csespitosa) förekom ofta i så stor mängd,
att ängen fick en rödbrun färgskiftning, då den axat. Därnäst voro
timotej och vitrot väl företrädda. Utom gräsarter fanns en hel del
andra blomsterarter, som ofta uppträdde i massor. Blevo ängarna
alltför gamla och mossgrodda, plöjdes de upp och besåddes med säd
ett år, under vilket nysådd till vall skedde. Gammal vall, som
man inte längre brydde sig om att förnya, kallades i Östervåla
groe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
