Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMÄRRE MEDDELANDEN.
Eituell eldgnidning vid 1900-talets början.
Huru ålderdomliga, ja urgamla, seder och bruk folklivsforskaren ännu
den dag som är kan lyckas anträffa hos vårt folk, om ock ej i praxis så
åtminstone i färskt minne, därom vittna nedanstående uppteckningar om
»vrideld», gjorda under sommaren 1926 i en by i Västergötland. Vad själva
seden i och för sig beträffar är den väl bekant för varje etnolog och tarvar
ej här någon utförligare text. Det må endast i största korthet erinras om,
att denna inom vårt land från Skåne åtminstone upp till Ångermanland
påvisade eldrit förbjöds på kontinenten redan under Pipin den lilles regering
vid ett par synoder år 742 och 743 såsom då fortlevande hedendom. Den
kallas i de antydda synodernas handlingar niedfyr eller nodfyr, vilket
återkommer i det svenska nödeld eller gnoeld, det är gnideld. Gnideld i
rituellt syfte var således på 700-talet en allmän företeelse hos germanska folk,
men huru långt bortom denna tidsgräns vi hava att gå för att komma till
denna seds upphov, därom maler historien intet. Indicier och analogier, för
vilka det bleve för vidlyftigt att här redogöra, antyda dock ett tidsperspektiv,
som går tillbaka till de indoeuropeiska folkens gemensamhetsstid och alltså
till stenåldern För vidare uppgifter om gnideld i vårt land må vara nog
att här hänvisa till G. O. Hyltén-Cavallius klassiska arbete Wärend och
Wirdarne d. 1. s. 193 f.
Sin särskilda betydelse få följande uppteckningar ej blott genom den
där skildrade sedens sena och dock välbevarade uppträdande och sociala
samhörighetsprägel, utan ock därigenom att det lyckades upptecknaren att
överkomma och för Nordiska Museet rädda själva det egentliga ritredskapet -
elddrillen - med tillhörande fnöske.
Drillen (N. M. nr 158,559) är 257 mm. lång och 50 mm"’ i diameter.
Ämnet är ek. Drillen är, utom i ändarna, överklädd med läder, för att
dragrepet skulle sluta till fastare. I kavelns bägge ändar förekomma små
håligheter, i den ena änden fem, i den andra fyra, vari boktickfnöske,
»tunnel», anbragts.
I det följande berättar upptecknaren själv om sitt fynd.
N. E. H.
För upptecknande av folkminnen vistades jag förra sommaren någon
tid i Kalvs socken, Kinds härad, Västergötland. Jag kom därvid att avlägga
ett par besök i den avlägset belägna och ganska svårtillgängliga byn Rösarp.
Som jag snart nog kom underfund med att denna by dels hade en rikedom
av just de skatter jag sökte, dels även en rikedom av lämpliga meddelare
- i de sex gårdarna i Rösarp funnos nämligen ej mindre än sju över
sjuttiofem år gamla personer, varav de sex voro födda i samma by - lagade
jag att jag fick stanna i byn fem hela dagar. I den gård, där jag bodde,
5-270505. Fataburen. 1927.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
