Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
OM SLIPSTENSHUGGNINGEN PÅ SÖDRA GOTLAND
jämte några ord om den gotländska sandstensbrytningens
historia.
Av
LENNART BJÖRKQUIST.
Materialet till föreliggande uppsats är, i vad som rör det nutida
stenhuggeriet på Gotland, insamlat under Nordiska Museets
byundersökningar därstädes hösten 1926, vari förf. deltog. Det gör ingalunda
anspråk på att vara uttömmande och uppsatsen får snarast anses som
en liten orientering i ämnet. Uppgifterna äro huvudsakligen hämtade
från Fide och Vamlingbo socknar.
Som bekant utgöres berggrunden å allra sydligaste Gotland till icke
ringa del av sandsten. Denna har en ganska finkornig struktur och
lämpar sig utmärkt såväl till byggnadsmaterial som till råämne för
slipstenstillverkning. Då stora delar av det egentliga s. k.
»Storsud-ret», d. v. s. socknarna: Fide, Öja, Hamra, Vamlingbo och Sundre
ha karaktären av alvarsmark, och trakten även i övrigt verkar karg.
har stenhuggeriet blivit en icke föraktlig binäring för befolkningen i
denna landsända. I allmänhet drives brytningen av arbetslag om
flera personer och försiggår numera mångenstädes med hjälp av
vind-eller maskindrivna kranar (se fig. 1).
Sandstensbrytningen har gamla anor på Gotland. De gotländska
kyrkornas mästerligt skulpterade dopfuntar och förnämliga
byggnadsdetaljer av sandsten vittna om, att stenhuggarekonsten redan under
tidig medeltid varit högt uppdriven på ön. Vad speciellt
slipstenshuggningen beträffar, omnämnes den av Linné i hans Gotländska Resa
10-270505. Fataburen 1927.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
