Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 139
T. E. KARSTEN: Die Germanen. Eine Einfuhrung in di e Geschichte ihrer
Sprache und Kultur. Berlin u. Leipzig. Walter de Gruyter & Co,
1928. 241 sid. 8:0.
År 1925 utkom i serien Xatur och Kultur ett arbete betitlat
»Germanerna. En inledning till studiet av deras språk och kultur» (ny uppl.
1927), och författat av den finländske språkforskaren T. E. Karsten.
Denna bok har nu, omarbetad och utvidgad samt försedd med
vetenskaplig apparat, utgivits på tyska i den bekanta serien Pauls Grundriss der
germanischer Philologie.
Karstens arbete är också for etnologisk forskning synnerligen
välkommet. En vetenskaplig litteraturgren, som söker sin like i
svåröverskådlighet, har här blivit sammanställd och refererad med stor omsorg.
De tvä första kapitlen behandla de indoeuropeiska (»indogermanischen»)
språken och den kultur som kan antagas ha uppburit dessa. Utförligt
redogöres i detta sammanhang för de olika teorierna om »indoeuropeernas
urhem». I kap. 3 granskas den »urgermanska» kulturen och dess
utbredning. Mest omfattande är nästa kapitel med en ytterst instruktiv
utredning av det germanska »urspråket» och våra källor till dess kännedom.
Slutligen avslutas arbetet med en framställning av urgermanskans
upplösning i olika dialekter.
Det bör framhållas, att de antropologiska frågorna i allmänhet spela
ringa roll i Karstens framställning, om han också ägnat dem en
refererande granskning. Förf. har klart betonat, att »Sprache und Kasse decken
einander nicht» (sid. 34). Det är en iakttagelse som får sin bekräftelse
även inom etnologien: kulturströmningarna vandra i många fall hit och dit
utan att man kan påvisa något säkert samband med motsvarande
folkförskjutningar. Men det är då klart, att etnologien ej kan hysa samma fasta
tro som arkeologen på att t. ex. vårt land från äldsta tider bebotts av våra
egna förfäder. Som bl. a. von Luschan i sin avhandling Zusammenhänge
vind Konvergenz (Mitteil. d. Anthrop. Gesellsch. in Wien 48, 49)
framhåller, är det först genom språkliga överensstämmelser, särskilt i den
grammatiska byggnaden (möjligen också genom överensstämmelser inom
folkdiktning och musik) som säkerhet ernås om etnologiskt sammanhang. Inom
språkforskningen har också frågan om en icke indoeuropeisk urbefolkning
i vårt land sedan länge livligt diskuterats, och Karsten ägnar den en
kritisk granskning. Likväl synes klarhet ej ännu vara vunnen på denna
punkt.
En mängd frågor av direkt betydelse för etnologien beröras även i
övrigt. Av intresse är sålunda Karstens avståndstagande från den
språkliga »paläontologien», som söker indoeuropeernas urhem med hjälp av som
»urindoeuropeiska» konstaterade ord för naturförhållanden etc. (sid. 35
ff.). Likaså betecknar han sökandet efter ett sådant urhem på ett relativt
begränsat område som utgående från en felaktig frågeställning (sid. 46).
l stället finner han den enda framkomliga vägen vara att steg för steg
söka sig till utbredningsområdet, som då kommer att sträcka sig över stora
delar av mellersta Europa men också av Asien.
Vid refererandet av Otto Schraders forskningar anmärker Karsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
