Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGURD ERIXON.
- i passövergångar eller på sådana punkter av en färdled, där resan
försvåras, där det lätt går att förvillas eller på annat sätt råka illa ut.
Erland Nordenskiöld meddelar (i brev till författaren), att i
»Sydamerika finner man över allt på bergpassen väldiga stenhögar. Varje
indian, som går över passet, offrar där en sten, cocoblad, brännvin
m. m. Stenen, som offras, bör vara hämtad nedifrån dalen. Cocon
tuggas och spottas ut på högen. Man offrar till passets andar. Dylika
hålla nämligen till på bergpassen. Jag har hört indianer säga, att
de offra för att ej tröttas på vägen. I Bolivia och Peru synas dessa
bruk blott förekomma hos vissa indianstammar. Hos
urskogsindianerna har jag aldrig sett något liknande.» Frazer har i The Golden
bough anfört motsvarande exempel från Oceanien och indiska
arkipelagen och framför där också den tolkning, som senare ganska
allmänt synes ha blivit omfattad av yngre författare: att inan med
offret bortlade sin trötthet. Denna och liknande förklaringar skall jag
dock i det följande lämna å sido. I Nordamerika, Afrika och Europa
äro hithörande bruk också ofta påvisbara, l Sverige tillhör det
absolut övervägande flertalet av belägg på offerkasten dödsgruppen. Det
har därför synts mig vara av ett särskilt intresse att sammanföra de
sporadiska uppgifterna om fall, som ej höra till denna grupp. Man
måste då i första hand vända sig till Gotland, l sin bok »En döende
kultur» (1923) redogör Th. Erlandsson för de s. k. »kavelvarpen» på
ön. »Den som i avlägsna bygder följer en skogsstig ett längre stycke,
skall mången gång ännu finna en större eller mindre vedhop mellan
tvenne skiljevägar. Del är då ett s. k. »kavulvarp», oftast kallat
»kallvarp» eller »kavelvarp». Ordet är sammansatt av kavel, ett
trästycke, och varp, ett kast. - När man på den gamla skogsvägen från
Fjells i Endre socken till Helvigs i Fole kommer till »Skarphaideräum»
går en mindre väg av till Öjers i Ekeby socken. Vid avvägen låg i
författarens barndom ett större »kallvarp», på vilket vi kastade en
gren, ett barkstycke eller dylikt och sade: »Jag ökar din mängd, du
göre min gång lätt och lyckosam!» Från Fårösund till H au i Fleringe
gick förr en mycket använd skogsväg, invid vilken man ännu finner
flera »kallvarp». När Hägur strandkarlar vika av från denna väg
ned till sina strandbodar, kasta de ännu sin kavel på ett kavelvarp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
