Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
teatren gent emot konung och allmänhet likasom på trots och
som vill de säja: ’Vad kan hända oss?’»
Baron Fredrik Horn, som Tessin på tal om den nya
enle-veringen nämner, försvarar han visserligen med att
kommerserådet Anders Plomgren, hans svärfar, lär ha velat hindra sin
nära fullmyndiga dotter i första giftet — hon var tjugofyra år
—-att lyfta sitt arv och gifta sig. Men Horn borde dock, tillägger
han, ha gått lagliga vägar och i sista instans vädjat till konungen
hellre än att ge ett så farligt exempel. Isen har brutits genom
att hans djärva tilltag förblev ostraffat.
Tidens tilltagande moraliska slapphet torde ha oroat det
gamla riksrådet ur mer än en synpunkt. Den sammanhängde
med svensk förkärlek för »främmande folor och seder», ja,
kanske med hela den nya inbrytande världsepoken. Bland de
problem som sista hösten på Åkerö sysselsatte Tessin var även
»huruledes ont eller gott lika som epidemice på en och samma
tid sig över världen och till alla dess delar utbreder.»
Hur kritiskt inställd mot den nya tiden Tessin än är, i ett
avseende finner han sig dock föranlåten att ge den ett gott
vitsord. Egendomligt nog just uppe i Bellmanstiden gäller
detta undantag dryckesseden. Men förhållandet synes ha varit
att det omåttliga drickandet från att tidigare ha varit allmän
sed även i högre kretsar nu mer och mer sjunkit ned till de skikt
som speglas i Fredmans epistlar.
I parentes sagt förefaller det som om Tessin varit alldeles
främmande för Bellmans diktning, fastän den gamle excellensen
stod i beröring med hans far och på senare år hade hans förre
informator poeten Ennes till sin huskaplan. Då han en gång
mot slutet av sitt liv vid en jämförelse med Frankrike, där det
»sjunges mycket och drickes litet», beklagar att vi äga, »få eller
inga svenska dricksvisor», nämner han ej ett ord om Bellman,
som ju redan på 1760-talet spelade en stor roll i
Stockholmslivet och var känd och eftersökt i olika kretsar. Det hade dock
legat nära till hands i detta sammanhang. Såvitt undertecknad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
