Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS LITHBERG
namnen på helgdagarna, vare sig dessa voro i latinsk skrift eller
i runor. För deras räkning använde man sig av bilder för de
olika märkesdagarna. Sådana bildalmanackor förekomma på
Europas fastland i betydande antal från slutet av medeltiden
och från Norden äro ett antal sådana almanackor kända
huvudsakligast från 1500-talet och troligen i huvudsak av dansk
härkomst, fig. 11. I vissa delar av Österrike förekomma sådana
bildalmanackor ännu i dag som allmogekalendrar, fig. 12, och
även från vårt land är åtminstone en sådan almanacka känd,
fig. 13. Jämför man med denna en runkalender målad på papper
från 1685, fig. 14, 15, och i sin tur jämför denna med
bladkalendrar skurna i runor på trä, fig. 1, 4, 5, ligger förbindelsen
mellan de lärda kalendrarna och de kalendrar, vi möta i våra
runstavar, fig. 16—20, tydlig och klar. Vi behöva därvid blott
hålla i minnet, att runorna ursprungligen erhållit sin form genom
att antika bokstäver ombildats för att kunna skäras i trä, och
sedan den romerska kyrkokalendern en gång »översatts» till
den i landet gängse runskriften, förelågo inga som helst
tekniska hinder för en vidaretransponering till folkets
streck-tecknade kalenderstickor. Det är denna transponering som är
det specifikt svenska hos runstaven.
Och vad som gör denna ännu mer svensk är den
omständigheten, att inom hela det område, runskriften omfattar, är det
Sverige enbart, som vågat försöket att överföra kyrkans hela
lärda kalendarium i trä och därigenom också mer än något
annat land lyckats bibringa sina innebyggare det mest minutiösa
kalendariska vetande. Klassisk är i detta avseende Olof
Rud-becks skildring av hur han lärde sig förstå runstaven.
Runstavskunskapen började nu slockna ut, och Rudbeck fick göra
flera försök, innan han träffade någon, som kunde inviga honom
i dess hemligheter. Men så mötte han i Distingen 1689 en
gammal gråhårig bonde, som gick och sålde bast. Denne kunde
icke blott sin runstav, han kunde också undervisa Rudbeck i
hur man räknade ut månens tider på himlavalvet, och
genom märken på gamla runstavar visste han, att nytändnings-
t34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
