Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GÖSTA SEL LING
När Skogaholms gamla huvudbyggnad skänktes till Skansen,
utgjorde den visserligen ett minnesrikt och värdefullt
byggnadsverk, men den var knappast mer än en skugga av vad den en
gång varit. Skogaholm var en ödegård med den ödsliga
stämning av långsamt smygande förfall, som en obebodd gård alltid
ger. Dess huvudbyggnad var berövad allt det, som gör ett hem
av ett hus. Tiden och utvecklingen hade redan för tre kvarts
sekel sedan satt Skogaholms huvudbyggnad på undantag, och
även om detta faktum betytt, att några vandaliserande
ombyggnader icke företagits, hade dock de många åren icke gått spårlöst
förbi.
Man märkte det kanske icke så tydligt i exteriören, fig. 2, och
icke heller genast vid inträdet i huset. Det var här mest smärre
skavanker, som föllo i ögonen, flagrande färg, repor, fuktfläckar
och lagningar, som gjorts för det nödtorftiga underhållets skull
men icke med den omsorg, som man brukar lägga ned på det
egna hemmet. I entrérummet frapperades man sålunda icke i
första hand av brister och förfall, utan av de aldrig övermålade
gustavianska tapeternas vackra dekoration och det präktiga
stengolvet, som visserligen gick en smula i vågor. Även i den
stora salen, centralrummet mitt i huset, var den fasta,
gustavianska väggbeklädnaden i behåll, och de väl proportionerade
boaseringarna i vitt och guld hade heller aldrig någonsin
reparerats eller övermålats. Men den svit av familjeporträtt, som en
gång suttit infälld i väggfälten, var sedan länge försvunnen.
Endast inskrifterna och de med papp eller väv täckta hålen
vittnade om deras plats. En tid hade detta stora rum tjänat
som slöjdsal för sockenskolan; spikhål och blyertskrumelurer
skvallrade om denna mindre ståndsmässiga användning. Man
kunde också i detta rum se, att byggnaden farit illa av väder och
vind. Salen låg mot norr, och ytterväggen hade tydligen icke
kunnat hindra fukten att så småningom tränga in. Nedtill
voro långa stycken av panelen angripna av röta, och över hälften
av golvet hade tydligen av samma orsak blivit utbytt mot nytt
virke, även det dock numera anfrätt av fukten.
21b
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
