Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CARL SAHLIN
ligen enastående och hedrar lika mycket byggherren som
byggmästaren.
Det intresserade mig att under besök vid Skogaholm
efterhöra, huruvida bland folket kvarlevde någon tradition om de
nämnda eller andra duktiga förvaltare. Svaret blev nej. Och
det var för övrigt vad jag väntade. I allmänhet är det så ute
vid bruken, att endast chefer, som i sitt förhållande till
arbetare och andra underhavande ådagalagt hårdhet eller gjort sig
skyldiga till orättrådighet hava utsikt att bli omhändertagna
av traditionen med därtill hörande legendbildning. Även vid
Skogaholm var det lätt att få fram belysande exempel. Med
en viss mystisk lågmäldhet berättade min sagesman om en
inspektor — hans namn må här förbigås — som i nyssnämnda
hänseenden skaffat sig ett dåligt eftermäle. Men så hände det
också många olyckor under hans tid, tillades det. En stor
kolbädda tog eld och brann upp utan att elden kunde släckas,
vattnet skar sig genom dammen och flera människor kommo
till olycka i smedjan och skogen.
Då den ovan omnämnda smedjeflyttningen säkerligen är det
märkligaste som i bruksrörelsens historia vid Skogaholm under
1700-talet inträffade, må här en kort beskrivning på det nya
verket tilläggas. Tvärs över vattendraget drogs en
dammkropp, varmed vattnet uppdämdes. Omedelbart nedanför
dammen på vattendragets högra sida byggdes den lågt liggande
smedjebyggnaden, parallellt med och intill ån med ena gaveln
vänd mot dammkroppen. Huset täcktes med tegel för
brandfarans skull. Till dess inre ledde en enda ingång, förlagd till
den mot smedjebacken vettande långväggen. Fönster saknades,
men ljus kunde insläppas genom en lucka på ena gaveln. För
arbetet i härd och vid hammare ansågs tillräckligt ljus erhållas
från de brinnande kolen och det glödande järnet. Smederna
önskade för övrigt halvmörker för att bättre kunna bedöma
färskningens gång och smältornas beskaffenhet. En hårdbas i
den glödande järnmassan upptäcktes lättare i mörkt rum än i
dagsljus. Tackjärnet, stångjärnssmedjans råvara, inforslades
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
