Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
n. e. hammarstedt
såsom en stadig gäst. Den 8 juni 1907 slog museet omsider
upp sina portar och blev genast en vallfartsplats för både ut- och
inländska museimän.
Såsom sagt var det museet på Lejonslätten, som det vid Salins
tillträde 1903 till chefskapet vid Nordiska museet blev hans
uppgift att taga hand om, under det att Skansen förestods av
d:r Gunnar Hazelius. Då denne år 1905 avled, övertog emellertid
Salin även styresmannaskapet för denna »Nordiska museets
fri-luftsavdelning» och bibehöll sedan chefskapet för bägge
musei-avdelningarna till år 1913, då han avgick för att återvända till
Statens historiska museum med riksantikvaries värdighet.
Märkligt nog blev det vad Skansen beträffar dennas rent
ekonomiska problem, som tilldrogo sig Salins nästan hela omsorg.
Huruvida han ägde alla förutsättningar för denna kinkiga
uppgift, torde kunna sättas i fråga. Visst är att den såsom tillägg
till hans övriga arbetsbörda tog på hans krafter. För övrigt
fasthöll Salin orubbligt vid sin store företrädare Artur Hazelius’
avsikt, att Nordiska museet och Skansen skulle för all tid bilda
en oskiljbar enhet, ömsesidigt stödande varandra. Skansen
skulle vid sidan av sin egenskap av byggnadsmuseum bli museets
populära attraktion — »museets mjölkko», för att använda ett
av Hazelius i detta sammanhang gärna brukat uttryck.
En frukt av Bernhard Salins verksamhet såsom chef för
Nordiska museet var ock grundandet av den kulturhistoriska
tidskriften Fataburen, vilken blev en internationellt erkänd
urkund för svensk folklivsforskning. Vad Salins eget författarskap
angår faller detta egentligen inom arkeologiens område. Här
får dock ej förbigås hans stora verk Die altgermanische
Thier-ornamentik (1904). Med religionsvetenskapliga problem
sysselsatte han sig gärna, och den avdelning av Nordiska museets
arkiv för svensk folklivsforskning, som omfattar forntro och
folksed, åtnjöt särskilt hans varma sympati. Det var ock han,
som anlade den av brist på arbetskrafter tyvärr avstannade
realkatalogen till denna arkivavdelning. Vid sin död
efterlämnade han i ofullbordat skick ett större manuskript om svenska
274
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
