Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är en särskild sak med eken och boken. Vi veta det från
Vasatiden. Ett av de första kungliga brev som finnas bevarade från
Gustav I:s kansli gäller förbud mot fällande av dessa träd i
Småland, ävensom dödandet av högvilt, hjort och rådjur. På
Öland straffas något senare fällandet av ek, tredje resan, med
hemmanets förlust. Regalet över bärande träd liksom över
högdjur har här nått sin höjdpunkt. Hur långt denna för svensk
rätt främmande tanke hunnit på Engelbrekts tid vet man ej.
Så mycket är dock känt, att i den s. k. Växiö stadga, i början av
1400-talet, upptas ett förbud att fälla ek och bok »för lön eller
penningar at sælia til af salu», varvid intet säges om vern som
äger jorden, där träden växa, men däremot den skyldige hotas
med »vår nådigste Herres högsta bot». Och även där
monopolis-tiska tendenser i avseende på de ädla träden (vilka redan i
landskapslagarna skyddas i by- eller häradsallmänningens intresse)
icke utnyttjats av konungen, kunna de mycket väl ha tillämpats
av mäktiga jordägare i de områden, där godskomplex bildat sig,
och av kungliga ämbetsmän i alla bygder. Ty ek- och bokskogen
är den senmedeltida societetens stora lekplats. Den föder dess
vildsvin, hjortar och rådjur och bjuder i sina svala och dock
öppna valv en oöverträfflig terräng för de beridna jaktsällskap,
som draga fram under jakthornens klang och glam av livsglada
röster.
Men bonden, som fått böta full mansbot för tio ekar, som han
fällt eller bränt i sin egen skog, ser surt efter de förbiridande och
viskar:
»Fain I skam s wa tungha.»
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
