Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
krympta löf och torkade kransar, och han såg
det osynliga: det långa tåget högt öfver
hustaken i månens blanka likljus, alla de döda
från tidens början och till nu, och vidare,
fortsättningen i evighet. Då blef det kallt
inom pannan och då skulle han, svindlande
inför det obegripliga, velat känna invid sig
en annan människa, som tillsammans med
honom stirrat med vidöppna ögon upp mot det
oändliga.
-— Den lilla tid man är till — det enda
man vet —- skall lefvas af två, annars ingen
harmoni...
Och med den tanken slumrade han in
under Oiovannas bild.
Under sina promenader iakttog Helge de
få mötande dag efter dag. De voro nästan
alltid de samma, och se’n han vant sig vid
dem saknade han dem i landskapet om de
uteblefvo. Nu som förut tyckte han sig
plötsligt igenkänna en person, och först senare
erinrade han sig, att det ansikte, han tänkt
på, fanns i Amerika. Men den okända hade
fått stämpeln och han lät honom behålla den,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
