Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
69
svag antydan återstår. Det är denna svansens reduktion eller
resorption, som utgjort föremål för ingående undersökningar.
Professor Barfurth i Dorpat har 1887 pä ett, som det
synes mig, synnerligen utmärkt sätt behandlat denna fråga.
Han har visat, att svansen hos grodlarven upphör att
funktionera och blir öfverflödig, sedan de främre extremiteterna
frambrutit, emedan djuret nu är i stånd att förflytta sig den
förutan. Härvid upphör det nervsystemets inflytande, som
behärskar cirkulationen af blod och näringsvätskor, hvilket har
till följd, att de väfnader, af hvilka svansen är byggd, afdö och
kärlen oblitereras. Ytterhudens celler, hvilkas »turgor vitalis»
försvinner i mån som näringstillförseln aftager, skrumpna, dö
eller affalla. De öfriga väfnadernas celler degenerera,
sönderfalla och öfvergå i mer eller mindre grad i flytande form för
att såsom näringsvätska återbördas den öfriga kroppen, som
under den starka tillväxten är i behof af mycken näring.
Barfurth säger i likhet med Metschnikoff, att vandringscellerna
taga en synnerligen verksam del i detta förstöringsarbete. De
förtära de i upplösning stadda väfnaderna och öfverföra det
så omarbetade materialet till lymf- och blodbanorna för att
nära den öfriga kroppen. Svansen är sålunda ett slags
magasin, dit kroppens tjänare, vandringscellerna, begifva sig för
att hämta föda och byggnadsmaterial för den i tillväxt stadda
kroppen.
Under senare tider hafva andra forskare, Looss 1889,
Eberth 1894 och Noetzel 1895, fortsatt dessa undersökningar
och kommit till det resultat, att vandringscellerna ej deltaga i
att förstöra och bortföra väfnaderna i grodsvansen, utan att
vi här hafva att göra med en ren upplösning af väfnaderna
till flytande form och att denna på så sätt beredda
näringsvätska direkt på kortaste väg öfverföres till yngre och
lifs-kraftigare organ, som äro stadda i utveckling. Å andra sidan
kunna de ej förneka, att sådana små partiklar, som ej kunna
lösas, uppätas och bortskaffas af vandringscellerna.
Ännu torde dock ej sista ordet vara uttaladt i denna för
vår uppfattning om resorptionen i sträng bemärkelse inom
äfven och upptaga i sig främmande, i kroppen inkomna ämnen.
Redan år 1862 fann Ernst Hæckel efter en injektion med
indigo i en hafsmollusk (Tethys), att indigokornen hade inträngt
i det inre af de hvita blodkropparna eller, som vi benämna
dem, vandringscellerna. Metschnikoff har på ett lysande sätt
fullföljt detta uppslag och kommit till vidtgående, förr ej anade
resultat.
Under åren 1883 och 1884 offentliggjorde han i olika
tidskrifter en serie undersökningar rörande detta ämne, och skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
