Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett och annat om maneterna. Af Hjalmar Östergren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 4
FAUNA OCH FLORA
polyp. Från bägarens rand växa fram ett antal fångsttrådar,
som infånga näring (små planktonorganismer) och föra denna
ned i bägarens hålighet, hvilken utgör djurets mage. I följd
häraf tilltager polypen i storlek, kan i många fall t. o. m. bilda
knoppar från sin nedre del, hvilka utväxa till nya polyper.
När den nått en längd af bortåt 1 cm., börjar polypen snöra
af sig på tvären i skifvor, hvarigenom den får en viss likhet
med en hög på hvarandra uppstaplade tallrikar. Efter hand
lösas emellertid skifvorna af, den öfversta först och så den
ena efter den andra, och föra sedan ett själfständigt lif, under
hvilket de utvecklas till maneter af vanligt utseende. Den
kvarvarande nedre änden af polypen synes, enligt iakttagelser i
akvarier, någon gång kunna fortlefva, ånyo växa ut till en
fullständig polyp och nästa år gifva upphof till en ny kull af
maneter. I regel torde dock dessa polyper dö, sedan skifvorna
frigjorts.
Maneterna förete sålunda en s. k. generationsväxel. Den ena
generationen är de fastsittande polyperna, hvilka på könlös väg,
genom delning, alstra maneter eller som de äfven kallas medusor.
Dessa, som utgöra den andra generationen, gifva genom
kön-lig fortplantning upphof till en ny polypgeneration, hvarefter
de dö bort. Då maneterna alstras under en bestämd årstid
och sedan lefva blott några få månader, blir deras uppträdande
inskränkt till vissa årstider, något olika för olika manetarter.
Maneterna hafva visserligen icke fullt så enkel byggnad
som polyperna; hufvuddragen torde dock lätt kunna
åskådliggöras med tillhjälp af textfigurerna af öronmaneten och
planschen af den till brännmanetsläktet hörande blåklintsmaneten
— jag inskränker mig i beskrifningen om maneternas
byggnad hufvudsakligen till, hvad som gäller om dessa former.
Den egentliga kroppen hos en manet eller medusa utgöres
af en hvälfd, rundad skifva, som är tjock i midten, men
tunnare mot kanten, hvarföre öfversidan blir tämligen starkt
konvex, undersidan svagare konkav eller nästan platt. Midt på
undersidan sitter munöppningen, vanligen i spetsen på .ett kort,
fyrkantigt munrör. Från munnens 4 hörn utgå lika många
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
