Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grantgazellen (Gazella Granti, Brooke) på Kilimandjaros stäpper. Af Yngve Sjöstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Y. SJÖSTEDT : GRANTGAZELLEN
Q I
borttagande blifvit betydligt lättad, kastas sedan af ett par bärare
på axlarna, hvarpå vi fortsätta vandringen öfver stäppen.
Men redan på ett par tusen fots afstånd har den
bortsprängande hjorden stannat och betraktar oss med spänd
uppmärksamhet, där vi utan det minsta skydd närma oss, tränga sig
tillsammans och sprida sig åter för att snart i språng skynda
bort öfver stäppen. Några lifliga kid äro de första som skrämda
dansa bort, då och då vändande sig om för att söka sina
mödrar och liksom förvirrade öfver, att dessa ej äro i deras
närhet.
Grantgazellen är ej blott stäppens vackraste prydnad, han
är äfven i dessa trakter den allmännaste af alla antiloper.
Den lefver alltid i mindre eller större hjordar, stundom
uppgående till hundratals djur, gärna i sällskap med
thomsongazeller, koantiloper, gnu och zebror och hade särskildt sin
ständiga hemvist på stäpperna mellan Kilimandjaro och Meru
i närheten af floderna Kiraràgua och Ngare nairobi samt vid
Merus nordöstra sida kring floden Ngare na nyuki, men var
äfven på många andra håll, särskildt i landskapet Leitokitok,
norr om Kilimandjaro talrik och sågs dagligen ofta i mängd
under marscherna i dessa trakter.
Egendomligt var, att inga eller få antiloper syntes
uppehålla sig på de utmärkta betesmarkerna nedanför Merus västra
och nordvästra sidor, ett förhållande hvarpå de där boende
boerjägarne möjligen kunde gifva en förklaring.
Genom sin sandgula färg hafva grantgazellerna ofta en stor
likhet med omgifvande gulnade stäpper och försvinna lätt för
ögat, särskildt i viss belysning, mot denna bakgrund, om deras
profil ej aftecknar sig mot den ljusa himlen. I senare fall kunna
hjordarne upptäckas äfven på långt afstånd. Belysta af den
nedgående solens påfallande ljus urskiljas de äfven lätt
isynnerhet af det öfvade ögat, då de vandra ganska långt borta
på stäppen.
De gamla bockarne äro hjordarnes väktare och såsom
sådana minst skygga och de sista att vid fara taga till flykten.
Ofta ser man dem vandra för sig själfva något skilda från den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
