Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
-
Smärre Meddelanden
- Ny art till Jämtlands orchidéflora
- Årstidernas karakteristiska fågelsång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ny art till Jämtlands orchidéflora.
Den 15 augusti 1908 togs vid Lillsjön nära Östersund ett par
exemplar af den i södra och mellersta Sverige förekommande
Epipactis palustris.
Anton Andersson.
Östersund.
Årstidernas karakteristiska fågelsång.
Likasom växten, när han står i blom, utvecklar sin största
fägring, så förhåller det sig också med fågeln, när hans sångtid är
inne, han gör sig då mest gällande. Hos växten såväl som hos
fågeln är det i vanligaste fall släktets bevarande, som utgör motivet
såväl till blommans utveckling som till fågelns sång. De äro dessa
båda lifsföreteelser fortplantningens företrädare. Den vackraste
blomman och den fullödigaste sången vinna priset uti
fortplantningsurvalets täflan.
Om nu fågelsången är till för att gagna fortplantningsurvalet,
så är det klart, att den skall komma till uttryck förnämligast under
de tider, då fågeln står i begrepp att fortplanta sig, under vårens
och sommarens tider, och då dessutom alla de betingelser, som
fortplantningsbestyren göra anspråk på äro förhanden och då fågeln
också kommit ifrån alla de besvärligheter, som dräktombyte,
flyttningsbestyr och förknappning i näring kunnat medföra. Det
tillstånd af sorglöshet och bekymmerslöshet, som nu trädt istället,
förlänar åt fågeln lifslust och ger kraft åt sängen, måhända också
förstärkt af omgifningens nu så tilltalande prägel.
När under vårens första månad, mars, vinterns snömassor börja
förintas och en värmande sol kommit åkrarnes öfversta jordlager
att tina upp, — då blåsippan blygt döljer sig under snötäcket i
lunden — då är lärkan redan i färd med att slå sina jublande
drillar i skyn, då har hon redan apländt från sin vintervistelse i
söder. Men redan förut, innan hon hörts, har gulsparfven och
talgmesen låtit höra sina vårlåtar nere i den aflöfvade björkskogen.
Uti vårens andra månad, april, komma nya röster till. Bofinken
trallar på sin korta strof därborta i skogshultet, öfver ljungbacken
joddlar trädlärkan, och från barrskogens innandömen förnimmes ■—
förutom gransångarens kjåppande — i sena aftontimman rödhakens,
koltrastens och taltrastens så behagfulla requiem.
1 maj blifver fågelsången än mera omväxlande. Svarta- och
hvita flugsnapparen, rödstjärten, trädpiplärkan och löfsångaren täfla
om att i våra lunder gifva lif åt fågelsångens lyrik. Från
buskmarkerna höras buskskvättans, ortolansparfvens och ängpiplärkans
enkla visor, och ner i flyet sitter på ett lutande vasstrå en säfsparf,
kvittrande ömma toner till sin makas lof.
När så sommaren med juni månad gjort sitt inträde i vår nord,
då står fågelsången på sin höjdpunkt. Anländt från söder hafva
då alla de sångfågelarter, som gästa oss, och dessa uppbjuda nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
