Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om Plankton och ämnesomsättningen i hafvet. Af Hjalmar Théel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
FAUNA OCH FLORA
domen ännu mer slående. Jag vill här i förbigående erinra
om jättealgen Macrocystis pyrifera, hvilken uppnår en längd
af ända till 200 à 300 meter, och hvilken i väldiga skogar
bekläder Patagoniens, Eldslandets och Sydgeorgiens
kustområden. En motsvarande kolossal algformation har man i den
norra hemisfären vid Behringshafvet och Alaska, där
jätte-tången Nereocystis, hvilken uppnår 90 m. i längd, ger
formationen sin prägel.
Man skulle kunna tycka, att den massa sporer, som
alstras af dessa alger, borde kunna föras långt ut i öppna
sjön, och att den värld af små mikroskopiska växter, hvilka
lefva på dessa littorala områden äfvenledes borde utgöra en
för oceanernas djur eftersökt näring. Men så är nog ej
förhållandet, åtminstone icke i någon vidsträcktare mån. Ty den
tyske botanisten Schütt har påvisat, att t. ex. de diatomaceer,
som födas vid kusterna, hafva ett förökningssätt, hvarigenom
de illa lämpa sig för ett pelagiskt lif samt att deras
morfologiska byggnad är sådan, att de ej kunna lefva i de öppna
hafven. Enligt Schütt är oceanen för kustflorans barn en
ständigt öppen graf, till hvilken de drifvas för att efter
längre eller kortare kamp dö. På samma sätt torde det nog
också gå med en hel del algsporer, som förrirrat sig ut ifrån
kustområdet.
Härmed vill jag emellertid ej frånkänna dessa organismer
all betydelse såsom näringsämne för de öppna hafvens
djurvärld. Men denna kan ej vara anmärkningsvärd, dels därför
att organismerna i fråga ej äro tillpassade för ett oceanlif, dels
därför att kusterna äro bärare af en mycket rik fauna, som
torde förbruka den största delen af växtorganismerna, innan
de hinna spridas ut till öppna hafven.
Utaf allt hvad jag här haft äran att frambära, synes det
sannolikt, att den organiska substans, som genom floderna
eller från kustområdena tillföres världshafven, endast kan
utgöra en ringa procent af den »urnäring», som behöfves för
att uppehålla ocearrernas oändligt rika djurvärld.
Innan jag går att redogöra för själfva »urnäringen», vill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
