Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svansens betydelse och användning hos ryggradsdjuren. Af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i6
FAUNA OCH FLORA
dorn äfven för att bedöfva bytet. Bland ödlorna finnas också
ej så få former, som tillbringa större eller mindre del af sitt
lif i vatten och ha behof af ett simorgan, hvilket svansen då
lämnar dem. Ett typiskt exempel på ödlor, som tagit vattnet
till sin hufvudsakliga vistelseort erbjuder det sydamerikanska
släktet Neusticurus. Dit höra tvenne arter bruna ödlor med
mörka fläckar och hoptryckt svans, som bär två tandade kolar
på öfversidan. Dessa ödlor likna sålunda i viss mån en liten
krokodil. Såsom ett annat exempel på en ödla, som lefver i
stor utsträckning i vatten må anföras Amblyrhynchus af
familjen Iguanidœ. Det är en svartaktig omkring 1 Va m. lång ödla,
som är hemma på Galapagosöarne, vid hvars stränder den
lifnär sig genom att dyka ned i hafvet efter alger. I
Sydostasien från Siam till Australien finnes en mörkt olivfärgad ödla,
Physignathus, af familjen Agamidae, som når en längd af nära
V2 meter. Denna ödla är vattenälskande och har starkt
hoptryckt svans, som användes för simning. Äfven flera
ödlor af släktet Varanus ha liknande vanor. Hos en grupp
af ormar, de giftiga hydrophiderna eller hafsormarne, som äro
hemma i Indiska och Stilla oceanens varma delar är likaledes
den från sidorna tillplattade svansen en simåra.
Den normala användningen af svansen såväl hos ödlor
som hos ormar är dock såsom rörelseorgan på land, i det att
den deltager i de slingrande rörelser, medels hvilka kroppen
skjutes fram. Snabba och lifliga arter af dessa båda grupper
ha också i samband härmed vanligen lång svans. Hos många
ödleformer har svansen så fullständigt öfvertagit ställflyttningen,
att lemmarne i mer eller mindre hög grad förlorat betydelse
och på grund häraf också reducerats i storlek för att slutligen
helt eller delvis försvinna. Hos den australiska ödlefamiljen
Pygopodidœ saknas t. ex. framlemmarne och af baklemmarne
återstå blott små fjäliklädda flikar, och hos ormslåfamiljen
(Anguidœ) finnes som bekant ej några yttre spår af lemmar.
Detta visar den väg på hvilken ormarne utvecklats från
ödleliknande djur med 4 fötter. I motsats härtill ha tröga ormar
(t. ex. giftormar) vanligen en helt kort svans. Hos ödlor och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
