Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svansens betydelse och användning hos ryggradsdjuren. Af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18
FAUNA OCH FLORA
ett vapen, som i vissa fall t. o. m. hade en särskild beväpning.
Såsom exempel härpå kan anföras Stegosaurus ungulatus ett
28 fot långt vidunder med parvis fördelade benspjut af 2 fots
längd på svansens öfversida (förutom stora, kantställda
benplåtar längs ryggkammen). Nutidens ödlor tåla ju ej vid någon
jämförelse med sådana bjessar, dock söka en del af dem
försvara sig med relativt kraftiga slag med svansen såsom t. ex.
teju-ödlorna (Tupinambis) i Sydamerika m. fl. För många
ödlor af olika familjer såsom t. ex. Uromastix i Asien och
Nordafrika, Zonurus i Sydafrika utgör säkerligen den rikligt
taggklädda svansen om ej ett aktivt så åtminstone ett passivt
vapen, som skyddar dem från attacker bakifrån.
Fig. 7. Basilisködla (hane).
I samband med svansens användning som vapen bör
erinras om, att den af många ormar användes som
varningsorgan. Mest bekant är ju detta från skallerormarne, hos hvilka
svansspetsen bär ett speciellt organ af i hvarandra gripande
hornklockor, som hvar i sin ordning ursprungligen utgjort
svansspetsens hornbeklädnad, som vid hudömsningen skjutits
bakåt, så att den blifvit en ny led i skallran. Genom att sätta
den vertikalt upplyftade svansspetsen med skallran i hastigt
vibrerande rörelse frambringa skallrorna ett starkt rasslande
eller nästan surrande ljud, som varnar deras fiender för att
anfalla dem. Men äfven en mångfald andra ormar, äfven
ogiftiga, åtminstone i Nordamerika ha för vana att vibrera med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
