Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De »flygandes grodorna, Af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. LÖNNBERG, »DE FLYGANDE» GRODOENA
längs kroppen och svansen. Ormarnes byggnad tyckes ju ej
tillstädja dem att företaga några sådana »flygfärder». Dock
finnas verkligen äfven representanter af denna grupp, som ej
äro alldeles vanlottade. För några år sedan kom en
underrättelse från Ostindien, att några där i träd lefvande ormar
på sätt och vis gjorde skäl för namnet »flygormar» ungefär
lika bra, som man talar om »flygande» ekorrar. Dessa ormar
förstå nämligen, att till en viss grad spänna ut refbenen åt
sidorna och draga in bukskinnet mellan dem, så att hela
kroppen blir som en platt ränna. I beskrifningen förliknades hela
ormkroppens gestalt med ett klufvet bamburör, då djuret
beredde sig till att »flyga». Befann sig ormen uppe i en
trädkrona och hotades där af någon fara, sköt den fart längs en
gren ut i luften, sträckte kroppen rak och spände den på
sådant sätt, som ofvan anförts. Tack vare denna konkava form
bars ormen till en viss grad upp af luften och gled fram och
ned i en båge i stället för att falla rätt ned. Det finnes äfven
»flygande» grodor och dessa ha varit längre kända. Den
berömde engelske naturforskaren Wallace beskref t. ex. 1869
en flygande groda från Borneo och huru den, då den gjorde
sina hopp, använde såsom fallskärm den stora simhud,
hvarmed såväl fram- som bakfötterna äro försedda. En del
oriktiga föreställningar om dessa grodor ha dock insmugit sig i
litteraturen och det var därför välkommet, då helt nyligen en
polsk naturforskare Siedlecki lämnade en lefnadsskildring1 af
ett par »flygande» grodor, som äro hemma på Java,
Polype-dates (Rhacophorus) reinwardti och P. leucomystax. Isynnerhet
den förstnämnda af dessa båda visade sig vara allmän i
trakten kring den ryktbara botaniska trädgården Buitenzorg och
jämförelsevis lätt att studera. Om kvällarne hördes där deras
ljud, som erinrade om de europeiska löfgrodornas, och i det
klara månskenet kunde deras rörelser iakttagas, och äfven
med visst besvär några exemplar infångas. Vid närmare
undersökning visade sig hanar och honor vara något olika. De
förra voro mindre och smärtare, men med större ögon och i
1 Biol. Centralblatt Bd. XXIX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
