Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kvaggan (Equus quagga Gmelin). Med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
FAUNA OCH FLORA
Thunberg och Sparrman hade redan tidigt påpekat den stora
nytta, man skulle kunna få genom att tämja kvaggan. Då denna
var van vid de klimatiska förhållandena m. m. och säker mot
tsetseflugans fördärfbringande stygn, skulle den kunna ha blifvit
ett utomordentligt värdefullt husdjur för dessa länder. Men
ingen lyssnade härtill — visa råd följas ju sällan. Visserligen
tämjdes några enstaka exemplar och kördes in,1 så att man såg
att det kunde gå, men några allvarliga försök gjordes ej i
någon större utsträckning. Kvaggans slutliga nedskjutande
försiggick så hastigt, att naturforskarne ej visste något om saken,
förr än det redan var försent. Till museerna kom därför aldrig
något tillfredsställande antal exemplar vare sig af skelett eller
stoppade djur. Dock finnes en del mestadels illa konserverade
exemplar i flera europeiska museer samt ett föl i Kapstaden.
Professor Ridgeway har nyligen3 gifvit fotografiska afbildningar
af dessa, och tillika reproducerat de originalafbildningar af
kvag-gor, som gjorts af personer, som sett sådana djur i lefvande
tillstånd. Endast en fotografi finnes af en lefvande kvagga.
Denna togs i London af ett exemplar, som lefde där från 1851
till 1872. Af det värdefulla material, som prof. Ridgeway
sålunda samlat, framgår tydligt, att kvaggorna varit sinsemellan
ganska olika och troligen funnos inom olika delar af
utbredningsområdet särskilda geografiska raser, hvilkas färg och
teckning afvek sinsemellan. Bottenfärgen på kroppen kunde variera
från ljust gulbrunt till nästan kastanjebrunt. Benen voro alltid
ljusare, grågula eller gulhvita och utan strimmor. Bakdelen af
kroppen var också i olikhet mot zebrorna fri från strimmor.
Äfven på kroppssidorna sträckte sig tvärstrimmorna ganska
olika långt bakåt. Ibland gingo de ända till ljumskpartiet, ibland
voro de otydliga redan strax bakom bogarne, på hvilkas nedre
del de i allmänhet saknades. På halsen funnos dock alltid de
tydligaste strimmorna, bredare mörka (rödbruna, kastanjebruna)
och smalare ljusa (ljusbruna till gulhvita). Likaså var pannan
1 1 början af förra århundradet hade man t. o. m. tillfälle att få se ett par
kvaggor köras i Hyde Park i London af en Mr Parkins.
2 Proc. Zool. Soc. London 1909.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
