Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svansens betydelse och användning hos ryggradsdjuren. Af Einar Lönnberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
FAUNA OCH FLORA
sydamerikanska viscachan (Lagostomus trichodactylus) är
också ett af de många exemplen på gräfvande gnagare med
relativt kort svans. Den lefver i kolonier och är mycket illa
omtyckt, ty dess talrika gräfda gångar förorsaka ofta olycksfall,
därigenom att ridhästar trampa ned sig i dem och löpa fara
att bryta benen.
Om svansen däremot har någon viktig funktion t. ex. vid
hoppning eller på annat sätt, bibehålles den naturligtvis till
följd häraf i sin fulla utveckling, äfven om djuren gräfva sig
hålor i marken såsom t. ex. gerbillerna, det är en själfklar sak.
De små piphararna (Ochotona eller Lagomys) bebo
klipphålor eller gräfda gångar hufvudsakligen i norra Asien, men
en art i Sydryssland, och de ha i öfverensstämmelse med
detta lefnadssätt förlorat svansen. Det är också sannolikt,
att svansens reduktion hos kaninernas och hararnes stamfäder
haft en liknande orsak, fastän den förkortade svansen sedan hos
de nu lefvande fått en annan betydelse, som ofvan anförts.
Äfven inom rofdjurens ordning möta vi en rad af
gräf-vande former med reducerad svans. Inom vår egen fauna ha
vi vår välkända gräfling, hvars svans är helt obetydlig. Till
samma släkte finnas äfven närstående arter genom hela norra
och mellersta Asien’ till Japan. I Nordamerika finnas också
gräflingar, (Taxidea), som ej afvika från gamla världens i
ifrågavarande afseende. I Afrika lefva de likaledes så godt som
svanslösa honungsgräflingarne (Mellivora) och i Indien
stink-gräflingarne (Mydaus). De sista, som ha den högst obetydliga
svansen besatt med en rätt stor hårbuske, utmärka sig genom
sina starkt utvecklade analkörtlar, hvilka utveckla en stank,
som kan täfla med skunkens.
Sedan en djurform till följd af ett gräfvande lefnadssätt
förlorat svansen, kan den naturligtvis ej ånyo återförvärfva
en väl utvecklad svans, äfven om den öfverger sina
gräfvande vanor. Det är därför sannolikt, att en del däggdjur
äro svanslösa, emedan deras stamfäder till följd af dylikt
lefnadssätt förlorat svansen. Det är möjligt, att något dylikt gäller
om björnarne. Då vattenlif ingalunda åstadkommer reduktion
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
