Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några meddelanden angående förekomsten af åtskilliga flyttfåglar i Halmstadstrakten våren 1908. Af C. A. Hollgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SMÄRRE MEDDELANDEN
143
Artemis’ hind med de gyllene hornen -— en ren.
Den framstående engelske arkeologen Professor William Rldgeway
har i bref lämnat följande mythologisk-zoologiska meddelande, som
säkerligen torde intressera tidskriftens läsekrets.
I den grekiska legenden berättar Pindaros (f. 522 f. Kr.), att
Herakles fångade binden med de gyllene hornen vid Donaus rikt
beskuggade källor i hyperboreernas land och förde henne med sig
till Grekland. (En annan version uppgifver att det skedde i
Arkadien.) Pindaros betonar uttryckligen, att det var en hind.
Aristoteles klandrade sedan Pindaros, därför att han ej hade reda på, att
att intet honligt hjortdjur har horn. Euripides (f. 480 f. Kr.)
kommer med samma påstående som Pindaros, och i alla gamla
konstverk framställes Artemis med en hornbärande hind. — Ridgeway,
som ej blott är arkeolog utan tillika zoolog kom att tänka på, att
det verkligen finnes ett slags hjortdjur nämligen renarne, hos hvilka
äfven honorna bära horn. Enligt sagan var det på Herakles
nordligaste ströftåg, som han fångade den behornade hinden i den stora
hercyniska skogen kring Donaus källor i Sydtyskland. Cæsar
omtalar, att renar funnos på hans tid i de tyska skogarne. Vid Passau
vid Donau har man funnit lämningar efter ett tjugotal renar. Och
från äldre tider har man som bekant påvisat massor af renlämningar
i Schweiz, Syd-Frankrike o. s. v. Det är sannolikt, att den grekiska
legenden innebär, att grekerna hade hört från nordsidan af Alperna
troligen på de handelsvägar, längs hvilka bernsten och pälsverk
fördes ned till dem, att det fanns ett märkligt slag af hjortar, hos
hvilket äfven hindarne voro försedda med horn, nämligen renarne.
Litet om mullvads-syrsan (Gryllotalpa vulgaris).
Uti trädgården till ett i Halmstads närhet beläget sjukhem,
Nissabo kalladt, förekommer rätt allmänt mullvadssyrsan. Vid
genomgräfning där förliden höst af ett med morrötter beväxt
trädgårdsland, befunnos åtskilliga morötter gnagda af någon insekt till
den grad, att blott hälften af dem återstod. Huruvida detta skett
af mullvadssyrsan, af ollonborrlärver eller af sniglar, hvilka senare
anträffades sittande å en del morötter, kunde ej med säkerhet
utrönas.
Att mullvadssyrsan föröfvat ofoget kunde betviflas, då
faunisterna förklara henne oskyldig i den vägen.
1 sitt arbete nyttiga och skadliga insekterna af år 1867 utaf
lektor A. E. Holmgren säger denne om mullvadssyrsan: »Man är
icke fullt förvissad om, af hvilka födoämnen mullvadssyrsan
förnämligast betjänar sig. Mången påstår till och med, att hon i
likhet med mullvaden icke skulle förtära växtämnen, och säkert är,
att hon ifrigt förföljer och till sin föda begagnar insektlarver,
maskar o. d.»
I det af Anton Stuxberg och Hugo Geber år 1902 redigerade
arbetet Djurvärlden säges å sid. 461 om mullvadssyrsans födoämnen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
