Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Några svenska forskningsresor från föregående tider.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA FORSKNINGSRESANDE UNDER ÄLDRE TIDER 2 1 5
lika lugnt som i de öfriga jemenska städerna. Men dessa
förhoppningar slogo alldeles fel. Den inställsamme araben var
ingen vän att lita på, och då han såg, att européerna ej helt ville
öfverlämna sig i hans våld, så att han skulle få fritt sko sig
på deras bekostnad, var det också slut med vänskapen.
Tråkigheterna började redan andra dagen i tullen; det var
Forskåls samlingar, som blefvo närmaste orsaken härtill. Det
första godset var ett stort kärl med fiskar från Röda hafvet,
och då spriten var dålig, luktade det ej vidare godt. Forskål
bad därför, att kärlet ej skulle öppnas, hvilket antagligen väckte
deras misstro, att här fanns dyrbarheter, som man ville dölja.
Det öppnades därför ifrigt, innehållet omrördes, och då man
ingenting kostbart fann, slog man ut allt ihop på golfvet,
uppfyllande hela tullhuset med en otäck stank. Det blef stor
upphetsning, och glåporden började hagla öfver frankerna, som
ville förpesta de rättrogna och dessutom till dem införa den
förbjudna spriten. En del halftorra sjödjur och musslor
förbättrade ej situationen; tullnärerna kunna ej tänka sig, att folk
ville föra med sig sådant, utan vädrade dyrbarheter gömda i
dem. Trots ifriga protester från Forskåls sida undersöktes
de bräckliga föremålen mycket närgånget och många brötos
sönder. Ännu så länge förhöll sig ståthållaren, som var
närvarande vid förtunningen, neutral, men då en stor glasburk
med hemska ormar blef synlig, steg folkets ilska. Man började
skrika, att frankerna ville förgifta dem och att stadens välfärd
stode på spel. Ståthållaren ansåg då, att det var klokast för
honom att följa med strömmen och förordnade i uppbragt ton,
att de farliga människorna ej skulle få vistas i hans stad. Nu
var gärdet alldeles uppgifvet, tullhuset stängdes för dem; de
fingo ej ens sina bäddar och kökssaker, och i det hus, där de
tagit in, kastades allt hvad de där hade genom fönstret ut på
gatan. Till slut fingo de dock tag i en hygglig borgare, som
lofvade dem skydd, blott de kunde utverka kadins (domarens)
försäkran, att intet ondt skulle drabba honom härför. Detta
lyckades, och så var man åter inlogerad. Snart erhöllo de
också hjälp från en inflytelserik skottsk köpman, och genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
