Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ströftåg i Kaukasus. Af Otto Cyrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
STRÖFTÅG I KAUKASUS
249
I ravinerna mellan kalkbergen flöto små bäckar — här
vimlade det af snokar, dock ej vår vanliga vattensnok, utan
dess sydeuropeiske släkting Tropidonotus tessellatus Laur.
Denne är den allmännaste ormen i Kaukasus, långt vanligare
än vattensnoken; på sumpiga ställen förekommer den massvis,
så t. ex. i snåren kring Palæostom vid Poti och kring Batum,
där man sannerligen ej kunde taga många steg, utan att snokar
prasslade i alla riktningar.
Innan jag vände åter till staden, fick jag se en annan snok,
en väldig Zamenis på ett par meter, som för brinnande lifvet
flydde in i ett taggsnår. Och det hade han sannerligen alla
skäl att göra! Annars korsades min väg endast af ett par
tröga kaukasiska landsköldpaddor (Testudo ibera Pall.), d. v. s.
jag korsade väl egentligen deras väg, ty dessa trögdjur bry
sig sällan om andras vägar. Lyfter man upp dem, ge de medelst
ett hväsande sin missbelåtenhet tillkänna, annars äro de ju de
hyggligaste djur i världen.
Så var min lilla utflykt i Noworossijsk tillända, och min
resa börjad på ett något så när värdigt sätt; hade jag haft
tid att besöka de stora träsken i stadens midt, hade jag fått
skåda en hel del andra intressanta djurformer. På kvällen
gick jag ombord på båten, som på 24 timmar skulle föra mig
till Suchum-kalé. De ryska Svartahafsangarna, som trafikera
Kaukasushamnarna, äro ej berömda för någon vidare stor
renlighet. Maten är ganska bra — under resan Suchum—Poti
fingo vi vara med om ett riktigt svenskt kräftkalas! — men
båda de trafikerande sällskapens båtar äro framför allt berömda
för sina talrika — råttor! Jag tror det är Petzholdt, som i
sin reseskildring från Kaukasus talar om, hur han kom i
väldigt gruff med sin medpassagerare, när han en natt råkade
sparka en råtta från sitt sängtäcke rakt i ansiktet på
medpassageraren. Inte fick jag någon råtta till sängkamrat, men
så många fler höllo mig sällskap, när jag en eftermiddag satt ensam
och skref i salongen; jag tycktes något störa de stora,
präktiga, feta djuren i deras kamp om smulorna under matbordet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
