Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bildningar, som förut ej varit kända på fossila exemplar, men
som visa deras släktskap med de nu lefvande vingfotingarna.
Med hänsyn till att Walcotts afhandlingar hafva
karaktären af förelöpande meddelanden, är det svårt att för
närvarande bilda sig en exakt uppfattning af betydelsen af hans
upptäckter. 1 afvaktan på fortsatta undersökningar af den
fossila faunan i Ogygopsisskiffern, hvilket Walcott utlofvar
och som säkerligen kommer att bjuda på nya öfverraskningar,
må det dock vara på sin plats att till de nu offentliggjorda
meddelandena anknyta några allmänna reflexioner.
Då man är van att se paleontologiska arbeten oftast
behandla djurgrupper, hvilkas kroppskonstitution är ägnad
att motstå tidens förstörande krafter, blir man här förvånad
att finna de finaste väfnader fossiliserade. Det är alltså det
ypperliga bevaringstillståndet hos dessa gamla former, som
under hundratals millioner år legat begrafna i hårda berget,
som förvånar oss. Som inledningsvis nämndes, beror detta på
särskildt gynnsamma omständigheter. De till bottnen sjunkna
djuren’ ha legat i fred för vågskvalpet, alltså på rätt betydligt
djup, då detta vanligen gör sig märkbart ned till c:a 50,
undantagsvis till 200 m. Kanske har någon lugn afstängd vik blifvit
deras sista hvilorum, och genom en snabb sedimentafsättning
ha de undgått att förstöras genom upplösning,
Men därjämte öfverraskas man af att från denna långt
aflägsna tid finna djurformer bevarade, som, om de icke
fullständigt likna nu lefvande typer, dock i flera fall nått en
specialisering, lika långt gången som hos nutida, och säkerligen
en lika hög organisation.
Då nu dessa former under den långa tid, som förflutit
sedan kambriska perioden, icke gifvit upphof till en helt
förändrad typ, utan förblifvit konstanta, kan detta bero dels på en
uteblifven variation, hvarur det naturliga urvalet kunde finna
ämne för utbildning af nya arter, dels också på att artens
tillpassning till naturförhållandena redan nått sin kulmen, sin
mest gynnsamma utbildning. Antager man det förra, så är
man inne på en åsikt, som numera vunnit många anhängare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
