Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En fjällripa
i full vinterdräkt har enl. »Från Skog och Sjö» den 3 nov. skjutits på
en liten holme kallad Lurö Bratt, liggande ungefär midt i Vänern.
Denna märkliga förekomst torde möjligen stå i förbindelse med
ripornas till följd af torkan i fjällen under sommaren oroliga lif och
flyttande från sina vanliga hemvist.
Ett nninärkningsvärdt fynd afen sällsynt Mtingos i Ost-Afrika.
År 1852 beskref den tyske zoologen Peters ett nytt
rofdjurs-släkte, som sades i allmänhet öfverensstämma med mungos-släktet
(Mtingos 1. Herpes tes) men skilja sig från detta hufvudsakligen
därigenom, att det hade fyra tår både på fram- och bakfötterna. Peters
urskilde tvenne arter, B. crassicauda och B. puisa. Dessa voro dock
mycket lika hvarandra och skulle egentligen blott skilja sig på olika
dimensioner af svansen. Senare författare ha varit benägna att
sammanslå dem till en art, hvilket är desto mera sannolikt det rätta
som båda äro frän Mozambique. Tre år senare beskref
fransmannen Pucheran en annan art af samma släkte från Gabun och
Angola i Väst-Afrika Denna fick namnet B. nigripes. Slutligen
så sent som iqo8 erhöllo engelsmännen Thomas och Wroughton en
Bdeogale från Zanzibar ön, som de kallade Bdeogate tenuis, emedan
den var liten och kortsvansad. Zauzibar, som ligger omkring 6
breddgrader söder om ekvatorn, var den nordligaste fyndorten för
en Bdeogale i östra Afrika. Jag blef därför ganska förvånad, dä i
en liten samling af naturalier från Kismayu, som hemskickats till
Riksmuseum af den svenske missionären därstädes Pastor Th.
Eng-dahl, funnos trenne skinn, som otvifvelaktigt voro af en Bdeogale.
Kismayu ligger nämligen vid Jubaflodens mynning och helt nära
ekvatorn.
Tyvärr hade kranierna till dessa skinn utom till ett helt ungt
exemplar gått förlorade, och det är därför svårt att med säkerhet
afgöra, till hvilken art Kismayu-exemplaren skola hänföras.
Dimensionerna på det största skinnet öfverensstämma emellertid ganska
nära med dem, som uppgifvas för B. tennis. Från nos till svansrot
är det omkring 45 cm., och svansen är blott 18 cm. (alldeles som
hos typexemplaret af B. tennis’). Det näst största exemplaret har
blott 15 cm. lång svans.
Till färgen liknar denna Bdeogale rätt mycket en iller. Den
har nämligen en tät grågul bottenull, som endast ofullständigt täckes
af de mörkbruna stickeihåren. De senare äro dock ej så långa som
hos en iller, och hela pälsen är mycket sträfvare hos Bdeogale.
Dessutom äro håren hos den sistnämnda delvis försedda med ljusa
ringar nära spetsen, så att djuret blir något finspräckligt. Fotterna
äro hos dessa exemplar mörkbruna, under det att de hos B. tennis
sägas vara brungula. Svansen är mörkbrun till svartbrun.
Angående dessa djurs lefnadssätt vet man ännu endast, att de
bo i jordhålor. Förmodligen äro de i öfrigt lika en del andra
smärre mungoslika rofdjur, som förekomma i Afrika.
Einar Lönnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
