Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett dufhökbo.
för Fauna och Flora
Af
Bengt Berg.
ndra dufhökar, som jag haft förmånen att stifta
bekantskap med, ha vanligen haft det starka
drag af människokännedom, som fört dem
utom räckhåll för en kamerajägares redskap.
Antingen de nu oväntadt uppträdt såsom
välkomna »örndrakar» öfver skygga rapphöns,
eller de med gälla lockläten gjort sig osynliga i det granhult,
där deras ungar suttit gömda i de täta träden, så ha de alltid
visat en utpräglad brist på förtroende för min omedelbara
närhet. Jag erinrar mig, att jag bland alla tänkta föremål
för kamerajakt ofta gjort upp små teorier öfver skygga
dag-roffåglar och möjligheten att komma dem inpå lifvet, och
därvid har dufhöken alltid hägrat såsom den skyggaste — däri
inbegripet den listigaste. Jaktfalken delade hedersplatsen med
honom, (kungsörnen vill jag nu inte tänka på), men sedan jag
helt oförmodadt kom på en jaktfalkhona, som höll på att
kläcka i snöstorm, och fick henne på plåten, just när hon slår
öfver mitt hufvud, stod dufhöken ensam kvar som det
ouppnåeliga.
Nu är det inte min afsikt att säga, att jag med den
vid-fogade bilden »dufhökhona på nästet» nått hela min förmätna
önskan beträffande dufhöken. Hennes bröstfjädrar på bilden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
