Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dracariner (vattenkvalster), larver af trichopterer (nattsländor),
larver och nymfer af ephemerider (dagsländor) och plecopterer,
larver af skalbaggar och dipterer (framför allt myggor af en
mängd olika slag) samt åtskilliga mollusker (särskildt
snäck-djur) äfvensom några andra djurformer. Af dessa äro
emellertid blott ett fåtal undersökta beträffande rheotaktisk
reaktion, nämligen i främsta rummet turbellarier af släktet Planaria,
dessutom sötvattenssnäckan Ancylus och larver af »knott»
(Melusina). Med dessa djur — och ett fåtal andra också
har man nyligen anställt en del försök och vi skola nu se
till, huru man därvid gått tillväga och hvad man funnit.
De första försök, som gjordes i denna riktning, gåfvo
negativa resultat, och det uttalades t. o. m. den uppfattningen, att
någon verklig rheotaxis ej existerade. Man ansåg, att de djur,
man experimenterade med, ej synbart läto sig påverkas af
strömmen. En orientering konstaterades visserligen, men den
ansågs i stället bero på optiska och taktiska förhållanden och
således endast vara en »skenrheotaxis», som ju själffallet ej
hade något att skaffa med den egentliga. Retningen inverkade,
menade man, genom ögat eller känselsinnet (beröringssinnet)
och föranledde på så sätt utlörandet af en rörelse i en bestämd
riktning. En verklig rheotaxis däremot skall orsakas af
strömmen själf. Det skall vara en orientering efter
strömriktningen genom själfva strömmen. Och en sådan reaktion
kunde man till en början icke påvisa.
För att bättre kunna föreställa oss huru man härvid tänkt
sig dessa tre olika fall, skola vi välja några exempel, som
illustrera saken. Ett par biologer gjorde först försök med fiskar
(det var en art Gasterosteus, som man använde sig af).
Därvid gjordes den iakttagelsen, att bländade fiskar ej på något
sätt reagera för strömmen. Under natten eller i fullständigt
mörker kunde heller ingen reaktion förmärkas, och man drog
däraf den slutsatsen, att i vanliga fall måste rörelsen vara
beroende på heliotaxis, genom ljusets inverkan på ögats näthinna.
Man föreställde sig detta på följande sätt. Om fisken ett
ögonblick drefs ned med strömmen, började den genast att simma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
