Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
häst och utan vidare packning kan man med någon
ansträngning tillryggalägga den 7 å 8 mil långa vägen på en dag, men
har man packning och vanliga hästar, måste man uppdela
resan på 2 dagar. Den läsare resp. ryttare, som tycker, att det
är väldigt lång tid för en sådan distans, måste betänka bergets
höjd, de asiatiska vägarna och den gassande solen!
Eskorterade af 3 kosacker bröto vi upp en middag för att sent på
kvällen anlända till kosackposten Cheiran, belägen uppe vid
skogsgränsen (c:a 150 m. ö. h.) i Astaradalen. Den steniga,
ofta mycket oländiga vägen bar ständigt uppför, i talrika
vind-ningar längs den lilla Astarafloden, med hänförande utsikt öfver
det oafbrutna urskogslandskapet. Lönn (Acer insigne), bok,
ek, alm, Parrotia, Gleditschia och hvad alla dessa olika träd
heta stå just i sin fagraste vårskrud, de mörkbruna eller af
ett nätverk murgröna fördystrade stammarna ge ett välgörande
afbrott mot det ljusa löfverket. Buxbom växer 6 å 8 m. i
höjd och bildar riktiga träd och rödboken ger genom sin färg
särskildt lif åt landskapet. Murgröna och framför allt
vin-rankor sträfva som lianer upp till de högsta topparna, väldiga
gamla döda trädjättar med mossbelupna grenar äro öfvervuxna
af slingerväxter och få ofta ett vidunderligt, spökaktigt
utseende. Men man saknar blommorna, västkustens rhododendrer
och azaleor m. fl. möta ingenstädes ögat, ja
blomsterfattigdomen är uppenbar. Och ej mindre egendomlig är den absoluta
frånvaron af barrträd i hela Talyschområdet!
Efter ett mycket gästfritt mottagande hos kosackpostens
befälhafvare, bröto vi nästa morgon kl. 5 upp från Cheiran för
att efter 11 timmars ridt vara i Ardebil. Den återstående
sträckan upp till passhöjden (c:a 1650 m.) är den svåraste, hvilket
väl bevisas af de många kadaver af hästar, mulor och kameler,
som här fylla vägen. Det är väl det vanligaste dödssättet för
de arma lastdjuren i detta land, att de sjunka samman under
bördans tyngd på någon oländig karavanväg! Och där de falla,
få de ligga, ryttare och lastdjur ha ofta svårt att komma förbi
dessa hinder på den redan förut usla vägen. Här ha gamar
och schakaler väl nästan hvarje dag som går dukadt bord! Nu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
