Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sina enorma vingar, de äro på marken lika fula, som de äro
ståtliga uppe i luften! Några kråkor voro hans
bordskamrater och läto sig ej det ringaste bekomma, när han gjorde några
våldsamma utfall med näbben.
När vi öfverskridit passet, mötte oss en imponerande syn.
Framför oss låg den 4 mil breda och 5 å 6 mil långa
Ardebil-slätten med den snötäckta Sawalan (4,800 m.) i bakgrunden.
Nära dess fot, oskönjbar i soldiset, låg vår resas mål, Ardebil.
Slätten är till stor del en ökenartad saltstepp med sparsam
vegetation, saltet är på långa sträckor utkristalliseradt, så att
man tror sig färdas genom ett vinterlandskap. Marken är
också förrädisk, ofta rider man som på en gungfly och kan allt
för lätt bryta igenom den tunna fasta skorpan. Längs
vattendragen har man anordnat konstbevattning, så att de närmast
liggande fälten med säd och foderväxter kunna sättas under
vatten, när så behöfves, ty regn faller ej under en stor del af
året, och solen bränner obarmhärtigt. Det var här midt på
saltsteppen, i brackvattenpölar, som jag fann den grönfläckiga
paddan (Bufo viridis Laur.), hvilket fynd jag omtalat på annat
ställe i denna tidskrift.1 Denna och en steppödla, Eremias
ar-guta Pall., voro de enda krälande djur, vi funno i denna
ogästvänliga trakt. Längre upp mot bergen, i buskskogen, funnos
naturligtvis en del andra. Af luftens invånare sågo vi
endast en större örn och en del måsar, som tycktes fiska flitigt
i den midt igenom slätten flytande Karasu.
I Ardebil hade vi hufvudsakligen etnografiska och
konsthistoriska intressen att tillgodose, men vi måste under våra
vandringar genom staden förvåna oss öfver fattigdomen på
djur, att ej väggarna till de af obrändt lertegel uppförda husen
vimlade af ödlor, hvilket skulle ha varit fallet i hvilken
Medel-hafsstad som helst. På en äng utanför staden hade man
»jaktfalkar» att visa, d. v. s. sparfhökar, dresserade på vaktlar. Och
i fästningens halft uttorkade vallgraf gjorde vi godt utbyte på
både ormar och ödlor, framför allt den vackra Lacerta
saxi-cola var. Defilippi Cam. Ryske konsuln, samtidigt stadens kom-
1 Fauna och Flora, 1913, H. 3, sid. 111.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
