Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
turens utbildning och hela käkapparatens funktion. Sålunda,
äfven om man ej hade någon kunskap om storsjälens diet och
lefnadssätt, skulle man blott på underkäkens form kunna
grunda den uppfattningen, att storsjälen lifnärde sig på annat
sätt än de öfriga själhundarterna. Man skulle också på den
invikta bakre delen af underkäken kunna se, att hans
käkmuskulatur var tillpassad för att kunna utöfva ett afsevärdt
större tryck mellan kindtänderna än hos de andra. Med andra
ord: storsjälen har bättre förmåga att tugga än sina släktingar.
Hans tänder äro också mindre skarpspetsade och mera massiva
än hos de andra arterna. Allt detta står också i samband
med, att han ej så mycket lefver af fiskar eller bläckfiskar som
de andra, i hvilket sistnämnda fall ju tändernas funktion
hufvud-sakligen består i att fasthålla, eventuellt afklippa det slippriga,
men ej hårda bytet, som därefter sväljes helt eller nästan helt.
Storsjälen däremot lefver hufvudsakligen af diverse sorters
bottendjur, såsom krabbor, räkor och andra kräftdjur, snäckor,
musslor, sjökorfvar, maskar o. s. v.; han försmår dock ej att
taga fisk vid tillfälle såsom t. ex. lodda, då den uppträder i
öfverflöd under leken o. s. v. Emellertid är en del af denna
föda af den beskaffenhet, att den behöfver krossas. Gäller det
då tjockskaliga musslor och snäckor, så kräfves gifvetvis härför
en kraftig käkmuskulatur. Tänderna slitas äfven mycket af en
sådan diet, och gamla storsjälar ha stundom helt bortnötta
tänder.
Med afseende på andra kännetecken, hvarigenom storsjälen
utmärker sig från andra nordiska själarter, finnas flera andra
dylika på skallen, som direkt eller indirekt stå i förbindelse med en
starkare utveckling af muskulaturen. Vingbenen (ossa
ptery-goidea) och vingutskotten (proc. pteryg.), som utgöra fästen för
musculus pterygoideus, som går mellan de nämnda benen och
insidan af underkäkens bakre del, äro massivare än hos andra
själhundar. Det är nog för att göra denna muskel större och
verksammare, som underkäkens bakre parti är inböjdt och
för-tjockadt, såsom ofvan framhållits. Likaså är okbågen, som
utgör delvis fäste för den stora yttre tuggmuskeln, musc. masseter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
