Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bättre än denna fragmentariska beskrifning kan kartan
från 1905 visa mossarnas och vegetationens fördelning och
utsträckning. Den väst- eller sydvästliga utbredningen är ingen
tillfällighet. Den utgör tvärtom ett karaktärsdrag i
träsksjöarnas topografi i allmänhet och beror på, att dessa
strandområden ligga i lä för de förhärskande västliga och sydvästliga
vindarna, hvarigenom tillväxten här kan fortgå bättre och mera
ostörd än på andra ställen, som få motta vågornas angrepp.
1 Hornborgasjön kunde man få bevittna, hur transport ägde
rum af växter och annat material genom stormarna från
öfver-flödet i sydväst till de fattigare motsatta delarna af sjön.
Stundom hände det t. o. m., att någon flytholme kom i drift och
landade med sin videbuske på stränderna i nordöst, och äfven
näckrosrötter och algmassor drefvos härifrån till andra ställen.
Tydligtvis inverkade vegetationens utbredning på fågellifvets
fördelning. Rikast utvecklade sig sjöns egendomliga växt- och
djurlif i söder. Men den olikhet, vegetationen och
djupförhållandena företedde, gjorde det å andra sidan möjligt för vissa
fågelarter, som fordra öppnare vatten och strandområden, att
trifvas i denna grönskande sjö.
Terrängförhållandena ge i första hand sin prägel åt det
stora perspektivet i ett landskap. På den västgötska
slättbygden låg denna sjö som en rörlig blå yta, som knappast åt
något håll tycktes vilja riktigt hejdas af skogar eller höjder utan
i stället sträfvade att breda ut sig öfver väldiga mader och
mossar. Hela denna öppna vattenbädd i ett öppet landskap
hade på afstånd något kallt och nästan kargt öfver sig, liksom
kände man träskens fuktiga dimmor breda sig omkring en.
Men så var också ödemarksstämningen äkta, när man trädde
ut på kärrmarkerna och den egendomliga träskdoften omgaf
en och man icke såg något vatten mera, endast starrklädda
ängsmarker så långt blicken nådde. Marken började gunga
under en och snart nog fann man sig nödd att vända om.
Stötte man åter från land i ekstocken, från de få ställen,
där detta var möjligt, och färdades ner mot de södra
säfbäl-tena, kom man till en helt annan natur. Långt lyckades man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
