Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
269
ett stående bud på 1,000 dollars för ett lefvande par tranor
af denna art, men ingen har lyckats förtjäna det Arten var
förr utbredd öfver hela Nordamerika öster om Klippbergen från
Stora Björnsjön till Florida och Texas I början af 1890-talet
minnes jag, att den ännu fanns ehuru sparsamt i Florida, där
den var känd under namn af »sandhill crane». Numera torde
den endast finnas kvar långt upp i Canada. De sista
iakttagelserna omtalade i litteraturen härleda sig från Saskatchewan.
Denna trana liknar rätt mycket vår egen och är ungefär af
samma storlek, men ljusare, nästan hvit till sin allmänna
kroppsfärg med svart och rödt på hufvudet. I samband med
denna trana såsom en af de ståtligaste företeelserna i
Nordamerikas fågelvärld må äfven nämnas en annan dylik
pryd-nadsfågel nämligen trumpetarsvanen (Cygnus buccinator). Denna
sistnämnda, som var ungefär af en sångsvans storlek, men
med helsvart näbb, är sannolikt nu utrotad eller åtminstone i
det närmaste slut. Redan för omkring 10 år sedan betalades
ett skinn af en dylik fågel med 400—550 kr. De sista lefvande
exemplar, som infångats, lära ha erhållits 1910 vid kusten af
Virginia.
Den röda ibisen (Plegadis ruber) och den rosenfärgade
skedstorken (Platalea ajaja) funnos fordom i de sydöstra
staterna af Nordamerika, men ha nu af fjäderjägare totalt utrotats
därifrån. Dock ha modedamerna ännu ej fullt lyckats att
ut-öda dessa fåglar, ty det finnes ännu en del kvar längre söderut
t. ex. i Brasilien, ehuru de äfven där äro utsatta för liflig
förföljelse. Den amerikanska flamingon, om hvilket detsamma
gäller i hufvudsak, lär t. o m ha kunnat hålla sig kvar på
Bahamaöarne i två kolonier af de ursprungliga sex enligt
Hornaday’s uppgift.
Bland smärre vadare nämner den senast citerade förf ej
mindre än 8 arter, som lian anser vara mycket allvarligt hotade
till sin existens. En af dessa är Bartramia longicanda, den
enda af sitt släkte. Den är något större än en rödbena, ofvan
spräcklig af gulbrunt och svart, under gräddhvit utom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
