Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om färgen på bivrakens vaxhud. Af H. Nyqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i ungdomen till gul först vid framskriden ålder, såsom hos de
större falkarne och hafsörnarne. Som vi veta, lefver bivråken
mycket af insekter och dess larver, i synnerhet getingar och
humlor, hvilkas sistnämnda bon han utgräfver och förtär med
såväl larverna som honungen. Denna honung, förorenad med
en hel del goda saker, är det som nedsmörjer näbb och vax-
hud samt klibbar sig fast och tilltäpper näsborrarne. Detta
mer eller mindre tjocka lager af smutsig honung kan fågeln
ej genom bryning af näbbet eller krafsning med klorna full-
ständigt aflägsna, utan alltid stannar något kvar hvarje gång
han spisar humlebon, som torkar in, antagligen sönderdelas,
och alstras nog därvid något ämne, som inverkar på pigmen-
tet. I min fågelsamling hafva de 6 exemplaren af gamla bi-
vråkar, som jag såsom nyskjutna erhållit, haft vaxhuden brun-
svart och näsborrarne voro då och äro naturligtvis nu alldeles
täppta, hvilket sistnämnda förhållande ingen annan af samlin-
gens roffåglar visar, hvarför orsaken ej kan vara intorkning i
och för sig. De bland de ofvannämnda ornitologerna, som
funnit den gamla bivråkens vaxhud gul, hafva nog haft att göra
med exemplar, som antingen vistats i trakter med brist på
blommor och således humlor, såsom större barr- och bok-
skogar, eller ock sådana individer, som hållit sig till andra
födoämnen. Att begäret efter insekter ej alltid är nedärfdt, visar
Hennike, som berättar om en tam, som fullvuxen unge in-
fångad bivråk, hvilken ej det minsta brydde sig om insekter
utan visserligen ihjälbet men aldrig kunde förmås att äta getin-
gar, som räcktes honom, samt genom ruskningar på hufvudet
sökte blifva kvitt dylika, som kommo honom för nära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
