Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Anthropoidstationen på Teneriffa. Referat af E. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
FAUNA OCH FLORA
vid största glädje stiger till allt högre toner. Som hälsning
tjänar ett kortare o (å). Gråtande sker med djupa u-ljud. Till
varning tjänar ett kort ah. Vid fruktan utstötas höga i-ljud.
De uppgifter rörande ett apspråk, som framkommit från
Garner och andra, måste alltså upptagas med största misstro.
Däremot är det otvifvelaktigt, att aporna ha ett
utomordentligt lifligt minspel med skratt och gråt, ångest och ilska och alla
skiftningar af åtrå, missräkning, afund o. s. v. Äfven
armrörelser, som hos människorna nedsjunkit till blotta bisaker vid
sidan af talet, nå en hög utveckling hos sjimpanserna.
Om de vilja ha något, sträcka de fram en öppen hand.
Peka göra de utan att sträcka ut fingrarne. Ett egendomligt
framhållande af armen i böjd ställning och pronerad
(nedåt-vänd) hand betyder bön om medlidande och förlåtelse. Vinka
göra de med handen i gripställning. Ett framhållande af
yttersta fingerspetsarne betyder en med ängslan parad
smekning. Tschego hade ännu flera gester. Vid otålighet slog den
med handen i marken, och ett lifligt nickande betydde en glad
förväntan. Hos alla djuren tog sig en dröjande tvekan uttryck
på det sättet, att de refvo sig i hufvudet eller kliade sig på
kroppen (ej så okändt bland människor också). Vid stor
förvåning gapade de (dito). Ehuru de tack vare sorgfällig vård
alldeles saknade ohyra, var dock ett genomsökande af
hvarandras pälsar på välkänd apmetod en konventionell
vänskapsyttring. Man såg ibland, att de kysste hvarandra, men därvid
förde den ena öfver till den andras mun ett stycke tuggad
frukt. (Är detta kyssandets ursprung?). Skrattet var stumt
och gråtandet utan tårar. Då de voro mycket rädda, kastade
de halm öfver hufvudet eller höljde öfver sig med täcket,
tydligen för att gömma sig (liksom små människobarn!) Munnens,
särskildt öfverläppens, mimik är ytterst utpräglad, mycket mera
än hos människor.
Bruk af verktyg iakttogs egentligen blott så tillvida, att
de grepo stenar och kastade för sitt nöjes skull. Sultan tog
dock spontant, utan att någon lärt honom det, ofta en käpp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
