Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hur skalk namnet ekorre tydas
melse ined senare delen af ifrågavarande gnagares nutida
svenska namn.
Med anledning häraf har jag vändt mig till professor K. B.
Wiklund, som vänligen meddelat, att »det är mycket riktigt
så, att ekorren i vissa lapska dialekter heter orre». Likheten
med det svenska ordet anser han dock tillfällig, ty: »det lapska
orre är nämligen i relativt sen tid sammandraget ur ett äldre
orava (hvilket för öfrigt också föreligger i det finska orava
ekorre)» - — —. För öfrigt hänvisar professor Wiklund till
ett liknande ursprung för ordet ekorres senare del, som
professor O. von Friesen ofvan omtalat, nämligen något »orn
eller »wern» och skulle detta enligt hans mening »varit den
egentliga bäraren af ’ekorre-’ eller Sciuriis betydelsen».
Att »ekorre» ej har något gemensamt ursprung med det
lapska »orre» är nog i synnerhet efter prof. Wiklunds
förklaring uppenbart. Däremot är det tänkbart, att omdaningen
af det ursprungliga »ikorn», som lefde i språket långt in på
1800-talet och sålunda långt efter sedan »orava» af lapparne
sammandragits till »orre», skulle kunna ha rönt någon inverkan
af sistnämnda namn. Men frågan är när och hvar framkom
ekorre först. I Beskrifning på Svenska Djur» af år 1798 har
Thunberg blott namnet »Ikorre». I sin »Fauna Suecica» af
år 1800 uppför Anders Jahan Retzius såsom svenska namn
för Sciurus vulgaris >Ikoru (!). Ikorre, Ekoru (!)» och såsom
särskildt skånskt »Igarn». År 1772 skref samme förf. i sin
»Inledning til Djur-Riket» »Ikorn». Men Quensel har i ^Svensk
Zoologi» af 1806 namnet »allmän ekorre», ehuru han äfven
nämner »Ikorn, Ikorre, Igarn». I första upplagan af
»Skandinavisk Fauna» af 1820 upptager Sven Nilsson »ekorre» som
svenskt och »ikorn» som norskt namn, i den andra upplagan
af samma klassiska verk utgifven år 1847 har han blott »allmän
ekorre.» I Swederus’ »Jagtlexicon» af 1831 ser man blott
»ekorre». Sålunda synes sistnämnda namn mellan år 1800 och
1830 ha i skriftspråket utträngt det äldre ikorn. Dock fanns
redan i slutet på 1700-talet formen »ikorre». Utvecklingens
gång är sålunda ikurn, ikorn, ikorre, ekorre. I-ljudet i ordets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
