Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
011 bipolåra växter och deras vandringar 147
Mississippi. Det från iskanten strömmande smältvattnet fann
aflopp genom Mississippi, som då förde långt större
vattenmassor än nu Efter stränderna af denna ofantliga »jökelälf»
kunde arktiska och nordliga växtformer från tundrorna närmast
inlandsisen nå nära nog ända ned till deltat i Mexikanska
bukten.
Huru förhållandena tedde sig i de högre liggande delarna
af pampas i nordvästra Argentina, är svårt att säga. Den
större nederbörden i Anderna och därmed sammanhängande
större utbredningen af glaciärer och snöfält torde emellertid
haft till följd, att från bergen kommande floder och bäckar
varit vattenrikare än nu hela året om. Af särskildt intresse
för vår undersökning är det afloppslösa centralbäckenet kring
Sierra de Cordoba och isynnerhet de delar däraf, som ligga
mellan denna isolerade bergshöjd och Anderna. Detta område
tänker jag mig ha utgjort ett spridningscentrum för talrika
bipolärer under istiden. I Anderna nordväst och väster
härom ha också åtskilliga bipolärer sina längst åt norr framskjutna
växtplatser i Sydamerika, exempelvis Alopecuriis alpinus v.
antarcticus, Carex capitata, Draba magellanica och Phleum
alpinum.
Såsom vi längre fram skola se, har man alla skäl att
antaga, att många bipolärer från Mississippis nedersta lopp
under istiden förts direkt till centralbäckenet kring Sierra de
Cordoba. De vadare, som medverkat vid denna långväga
spridning, få sökas bland följande arter, af hvilka de nio
första i våra dagar häcka på »barren grounds», d. v. s. tundrorna
längs ishafskusten i norra Canada. Den väg, dessa småvadare
i stor utsträckning torde ha följt under istidens maximum,
antydes på kartskissen genom en streckad linje; på samma sätt
utmärkes äfven amerikanska ljungpiparens flyttningsväg från
Nya Skottland till Brittiska Guayana.
Amerikanska ljungpiparen (Charadritis dominicus). Från häckplatserna
på »barren grounds» och norr därom liggande öar flyttar denna ljungpipare
åt söder och sydost till Labrador och vidare öfver S:t Lawrence-viken till
Nya Skottland. Härifrån går färden öfver Atlanten till Små Antillerna eller
direkt till nordöstra kusten af Sydamerika, där korta uppehåll göras, hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
