Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ornitologiska notiser fran vänern i 9 i 8 i 77
bland starr helt lågt, och en liten ränna visade den väg
fåglarna tagit. De enda öfriga inbyggarna på denna ö utgjordes
af tvenne par sädesärlor. Det nordligare St. Milskär(!) hade
något mera växtlighet, bl. a. växte där också rönnbuskar och
olvon samt delvis frodigt blåbärsris, på öns topp dock brändt
af torka och blåst. Sädesärlor voro de enda synliga fåglarna.
Resterna af en fisktärna här liksom af en skogsdufva på
föregående skär visa, att roffåglar gärna förtära sitt byte ute på
öarna. På Svarta berget, ett mossklädt, men i öfrigt kält skär
syntes en tom båle efter hafstrut. Flera exemplar af nämnda
fågelart visade sig i omgifningen. På det nordligare Ruskskär
växte några lindbuskar och ljung. Här hade också hafstrutar
sitt tillhåll liksom på närliggande smärre skär. Ända till 9 af
dessa ståtliga fåglar visade sig på en gång. Ett storlompar
hade haft bo äfven här.
När vi sedan närmade oss Lurö lnifvudön, visade sig åter
fiskmåsar liksom vid St. Eken och Läckö, under det att de
lämnat mera öppna fjärden åt de mäktiga hafstrutarna.
Vid Lurö södra fyr funnos talrika hussvalebon. Uppe på
ön var det godt om kråkor, och stararna flögo skrikande kring
i flock med sina nyss flygga ungar. Fiskmåsar sutto på en
åker, hvarest en af Luröbönderna körde välten med en välfödd
oxe. Körtyget var af ganska säreget slag, ty det bestod af
en sele, och oxen styrdes med ett betsel i mun samt syntes
vara väl tillfreds härmed. Hans hållning var naturligtvis bättre,
än om han pressats under ett ok. Enligt ägarens utsago tillät
betslet oxen både att äta och idissla, så att denna körmetod
är kanske ej så oäfven.
Strandskator äro hemma vid Lurö, och ej så få tofsvipor
sågos vid de låga stränderna.
Då jag framhöll, att fågellifvet på skären syntes särdeles
fattigt, meddelade Luröbönderna, att det just i år verkligen var
mycket sämre än förr. De kunde dock ej förstå anledningen
härtill, ty de förnekade, att någon förföljelse ägt rum annat
än af skrakarna, hvilkas ägg de sade sig ha förstört. Då jag
frågade, hvarför skrakarna voro föremål för deras ovilja, gaf en
1 2_ 18230. Fauna och flora 1918. Håft. 4.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
