Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Smärre meddelanden.
Fynd af stör i Stockholms skärgård.
En dag i början af sistl. januari, då en hemmansägare i Loka,
Möja, Arvid Österman hade varit ute på sjön för att se till sina
ryssjor och befann sig på hemväg öfver den ännu tämligen isfria
»Hemtjärden», fick han vid Fjärdskär, strax öster om stora
Möjalandet syn på ett föremål, som låg och »vakade» i sjön. I tro att
det var en död själ eller tumlare rodde han fram till föremålet,
hvilket emellertid vid närmare skärskådande befanns vara en stor
fisk af ett slag, som vår gode Möja-bo förut aldrig sett. Den
väldiga fisken, som enligt upphittaren skall ha varit drygt 2 m. lång
och haft en vikt af bortåt 40 kg(?) — det är ganska betecknande
att han hvarken blef ordentligt mätt eller vägd — lyftes med
åtskilligt besvär upp i båten och transporterades i land, där en stor
skara öbor genast samlades för att beskåda det märkliga sjöodjuret.
’En äldre man, för öfrigt far till upphittaren, hade en gång i sin
gröna ungdom tör omkring 50 år sedan varit med om att fånga en
likadan, ehuru betydligt mindre fisk på nät i Rödlöga skärgård
utanför Furusund. Man hade där kallat fisken för »styrja». Eljes
var det ingen bland Möjaborna, som någonsin sett eller hört talas
om en dylik fisk.
Skolläraren på ön, som tillkallades som »sakkunnig», trodde
sig efter grundlig rannsakan af skrifterna kunna konstatera, att man
hade att göra med en stör, hvilket också var fallet.
Nu blef det en väldig palaver om hvad man egentligen borde
företaga sig med fisken. Den ena rådde till att ofördröjligen skicka
den till en fiskhandlare i Stockholm — fisken var ju nyss död, det
kunde man tydligt se på gälar och ögon. Nej, tyckte en annan,
det vore bäst att vara försiktig. Fisken kunde ju vara giftig, och
i så fall riskerade säljaren att få ett åtal på halsen. En tredje
ville, att man skulle fara in till stan med »åbäket»’och visa det
för pengar. Att inge anmälan om fyndet till Riksmuseum eller att
vända sig till någon enskild zoologiskt intresserad person var
däremot ingen som tänkte på, oaktadt många af de närvarande vid
flera tillfällen blifvit undervisade om, huru de böra bete sig i
liknande fall.
Till sist blef upphittaren alldeles uttråkad af de goda råd, som
haglade öfver honom, och förklarade, att han gaf fisken så många
som flyger och far. Dagen därpå skänkte han bort sitt sällsynta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
