Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 FAUNA OCH FLORA
Honorna äro mer konstant färgade. Hufvudets färg
växlar mellan gulhvitt och brungult. För flera år sedan såg jag
vid Örebro en hona med halfva vingarna hvita. Vingbredden
hos en hona var 143 cm.
De unga hannarna skiljas från honorna förutom på den
mindre storleken, därpå, att de ha bruna fläckar i pannan.
En och annan ungfågel har framträdande brungula fjädrar midt
i-bröstet, men hos de flesta täckas dessa af de mörka.
Med någon vana skiljer man lätt hannen från honan utan
att behöfva aktgifva på färgerna: hannen har lättare flykt, slår
med tätare vingslag och håller vingarna mer böjda. Äfven
förefaller det, som han hade proportionsvis längre vingar och
stjärt.
Den bruna kärrhöken anländer om våren i början af april,
stundom ännu tidigare. Hannarna komma ofta som bekant
någon vecka tidigare än honorna. Ibland är dock förhållandet
omvändt såsom vid Örebrofjärden i år (1920), då honan kom
II april, men hannen först den 17:de. Det var dock ej
hannen af år 1919, som troligen omkommit.
Då honan kommit på våren, brukar hon ofta följas af två
tre hannar. Ibland stiga hannarna högt upp i luften och stå
där nästan orörliga mot vinden. Då och då slå de några
elastiska, hoppande vingslag, och samtidigt hör man deras
läte »wäi». Upptäcker en hanne honan nere i vassen, drar
han till hälften in vingarna och susar ned med än den ena
än den andra vingspetsen före. Då han kommit ned, faller
han i upprepade bågar öfver honan, som för hvarje sväng
hukar sig ned, höjer vingarna i försvarsställning och skriker
ett entonigt utdraget »pii-iih».
I slutet af april börjar bosättningen, och då ser man ofta
kärrhökarna komma flygande med rörstrån dinglande i klorna.
Boet lägges alltid bland den tätaste vassen och vilar aldrig
på själfva botten, utan vanligen en meter öfver marken eller
vattenytan. Vid Örebrofjärden, där vattenståndet växlar
mycket vid västliga och ostliga vindar, plägar boet befinna sig
ännu högre; år 1919 låg ett bo två meter upp i vassen (bild 3).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
