Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA ORD OM KONGOS MARKATTOR
2i
Den egentliga urskogen sträcker sig i Kongo öfver ett
ofantligt område, som ungefär har formen af en stor rektangel.
Den kortsida, som utgör dess östra gräns, sträcker sig så godt
som rakt från söder mot norr ett stycke väster om och parallellt
med den bergkedja, som löper öster om sjön Tanganyikas
norra halft, Kivu-sjön och Albert Edvard-sjön. Norr om den
sistnämnda tangerar gränsen berget Ruwenzori, som klädes af
urskog och fortsätter sedan norrut till en plats väster om
Albert-sjön, hvarest den böjer om västerut i den norra
långsidan af rektangeln. Denna går först söder om tioden
Uele, sedan norr om den, och från dess inflöde i Ubangi löper
den nästan rakt mot väster, men ej ned till hafvet, utan
fortsätter norr om Kamerunberget afskärande ett kustområde
längs Guineabuktens norra sida. Urskogsrektangelns södra
långsida går från en plats väster om Tanganyikas öfre
tredjedel nästan rakt mot väster norr floden Kassai, men söder
Leopold II sjö. Den korsar Kongofloden norr om
Kassaiflo-dens inflöde och går sedan parallellt med och ett stycke norr
om den ned mot kusten, som i sin tur bildar den västra
kortsidan på rektangeln.
Utanför denna egentliga urskogszon finnas dock åtskilliga
större eller mindre skogsområden och framförallt galleriskogar
längs floderna, hvarest markattor kunna finna trefnad. Dessutom
är det tvänne grupper af markattarter, som nöja sig med ännu
mindre skog. Dessa äro de grågröna markattorna, som kunna
förenas i ett undersläkte Chlorocebus, och de röda markattorna,
äfven kallade husaraporna, som äro mera afvikande och därför
numera oftast utbrytas till att bilda ett eget släkte
Erythro-cebus.
De sistnämnda ha blifvit rena steppdjur. Man kan träffa
dem långt från hvarje träd eller skog. Ehuru de naturligtvis
kunna klättra fullt bra, reda de sig på marken förträffligt
genom sin snabbhet. De ha nämligen tillpassat sig till att lefva
ute på de stora slätterna och blifvit särdeles långbenta för
att kunna springa fort. Däremot ha deras fingrar och tår
blifvit jämförelsevis kortare. Deras päls har en färg, som går
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
