Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
FAUNA OCH FLORA
som själfklart, att de entomofila blommornas färgprakt och
ofta rika teckningsmönster äro af betydelse såsom lockmedel
eller åtminstone, och riktigare, såsom igenkänningstecken vid
insekternas blombesök, om man också vid sidan af färgen äfven
tillerkänt blommornas doft ett liknande värde.
Emellertid höjdes i början af 1900-talet en röst, som för-
kunnade, att själfva grundvalen för denna blomekologiska teori
helt enkelt icke existerade. Insekterna kunde helt enkelt icke
urskilja några färger, de voro fullkomligt färgblinda, och de
förut utförda försöken, som tycktes ådagalägga, att de kunde
urskilja och igenkänna färger, voro feltolkade. Insekterna hade
i sådana fall icke åtskilt experimentfärgerna på grund av
deras färgkvaliteter utan endast på grund af deras olika ljus-
hetsgrader, de hade alltså endast sett dem såsom olika nyanser
af grått. Hvad som gjorde saken så mycket betänkligare, var
att åsikten framfördes af en sådan oftalmologisk auktoritet
som prof. C. von Hess.
v. Hess’ resonemang var följande. Om en normalt färg-
seende människa vid fullt dagsljus betraktar ett spektrum,
synes den gula färgen för henne vara den ljusaste. För ett
totalt färgblindt människoöga, som ser färgerna endast som
olika nyanser af grått, ligger däremot ljushetsmaximum när-
mare den kortvågiga spektraländen och faller inom de för
normalseende gulgröna strålarnas fält; samtidigt synes den
långvågiga delen af spektrum betydligt förmörkad och i sin
yttersta del förkortad, medan den kortvågiga ändan, de blå-
aktiga strålarnas område, synes relativt ljusstarkare än för
en normalseende, v. Hess undersökte nu ljushetsfördelningen
i spektrum för en mängd olika djurklasser och fann, att denna
för däggdjur, fåglar, kräldjur och groddjur nära öfverensstämde
med det ljusadapterade, normalseende människoögats, medan
den hos fiskar, bläckfiskar, musslor, kräftdjur och äfven in-
sekter (bin, skalbaggar, fjärillarver, myggor och mygglarver)
var af samma art som för ett totalt färgblindt människoöga.
Om t. ex. de positivt fototaktiska bina direkt från kupan fingo
flyga in i ett kärl med parallella väggar, i hvilket ett spektrum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
