Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SPARFH0K OCH JÄRPE
199
des skjuta honan, men ej hanen. Detta skedde på onsdagen.
Nordqvist blef sedan af sjukdomsfall hindrad att återvända
till boet förr än på lördagen. När han då återkom dit och
företog undersökning, fann han på boet ej mindre än 36 unga
järpar och en plockad tjäderkyckling. Det var ju sålunda ett
sannskyldigt blodbad, som sparfhökhanen gjort sig skyldig till.
Saken är dock ingalunda så underlig eller svår att förstå, som
den med dessa fåglars lif mindre förtrogne möjligen kan mena.
Förhållandet är ju nämligen det, att under sparfhökungarnes
första uppväxttid och innan de kunna själfva äta af det, som
lägges för dem, är det hanen, som fångar rof och bär fram
till boet, där han mötes af honan, som tager rofvet från honom
samt därefter styckar och fördelar det bland ungarne. Hanen
och honan ha sålunda en strängt fördelad arbetsbörda under
den tid, då de fostra sina ungar, och faktiskt är, att hanen,
åtminstone i regel, ej är kompetent att mata ungarne. Vid
ett föregående tillfälle har i denna tidskrift lämnats en skild-
ring af, huru en sparfhökhane, sedan hans maka skjutits, bar
en massa småfåglar till ungarne, som dock ej kunde tillgodo-
göra sig något däraf, då deras fader ej förstod att stycka bytet
och mata dem med smärre bitar. Ungarne svälta sålunda
alltjämt midt i öfverflödet och skrika på mat. Af dessa skrik
eggas åter fadern att hämta nytt rof och han lägger upp det
i boet, då honan ej tager mot det, men längre sträcker sig ej
hans instinkt, åtminstone i regel ej. Men ungarne bli ej hjälpta
och deras hunger stillas ej, de fortsätta därför att skrika, och
hanen att skaffa fram mer byte, så länge de lefva. Häraf
kommer sig alltså denna masshopning af rof i bon, där honan
skjutits bort. Om hon lefvat skulle, trots det att det varit
ännu en att mätta, det ej åtgått fullt så mycket. I hvarje fall
torde dock denna iakttagelse af sparfhökens skicklighet att
fånga unga järpar vara ganska lärorik.
Jag har åtskilliga gånger hört jägare och jaktvårdare i
våra mellersta landskap yttra ungefär som så: »På mina
marker finnes en kull järpar och har funnits så länge jag
minns, men fastän jag aldrig skjuter eller tillåter, att någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
