Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FAUNISTISKA MEDDELANDEN FRÅN VÄSTERBOTTEN 13
kvar, till synes sysselsatta med hopsamlande av
bobyggnads-material, men omkring 20 juni hade de försvunnit. Att
blåhaken, som eljest icke är funnen som häckfågel vid någon av
Bottniska vikens kuster, skulle uppträda såsom sådan på
Gadden är a priori ytterst osannolikt. Men att i detta fall
ifrågasätta ett misstag på arten är svårt, så mycket mer som
fyrmästaren genom ett insänt exemplar visat sig känna fågeln.
Underligt kan det ock synas, att blåhaken, denna fjällens och
tundrans fågel, skulle söka sig boplats inne bland människors
boningar, men detta är nog icke något alldeles enastående.
Senare på sommaren fann jag i Laisholm i Tärna ett blahakebo
ett par meter från vägen mellan ett par granngårdar, 20 m.
från den ena gårdens yttersta uthus. Detta bo hade även i övrigt
ett anmärkningsvärt läge. Det var placerat på en dikeskant,
som där sluttade i 45° vinkel, vilande på en i samma
riktning nedåt i jordbrynet växande klynnegrenig videstam, som
underlättade vattenavrinning och liksom dränerade boplatsen.
Själva boet var ytterst löst sammanfogat av gräs med
inblandade blad av vide och björk.
Ett par göktytor, som 1923 häckade på Gadden, hade
även sista våren tagit sin holk i besittning, men så blåste
denna ned, och sedan voro de försvunna. Nattskärran har
i flere år funnits på Gadden. Fågeln har ej ofta blivit sedd,
men på vårarne har man hört dess surrande läte; så ock
våren 1924, och i augusti hade fyrmästaren vid ett tillfälle
nästan kommit att trampa på en på marken liggande
nattskärra.
Av rovfåglar fanns endast jordugglan. Själv såg jag
fågeln flere gånger, men alltid ensam; tidigare hade man sett
paret tillsammans.
Vadarne voro naturligtvis talrikare, men dock, som förut
nämnts, detta år ovanligt fåtaliga. Vanligast voro större
strandpiparen och rödbenan. På den lilla
Malgrundsbå-dan funnos 2 par roskarlar och på ett annat skär likaledes
2 par. I Sven Nilssons »Skandinaviska fauna» uppges, att
roskarlen finnes ända upp till Norrbotten, men enligt S. Ek-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
