- Project Runeberg -  Fauna och flora / Tjugoförsta årgången. 1926 /
172

(1906-1936) With: Einar Lönnberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

172 EINAR LÖNNBERG

skär ej långt borta, så att vi tydligt med kikare kunde se, hur
han gav den stackars svärtungen några hugg och sedan sväljde
den. Förmodligen gav han den sedan åt sina ungar, ty det
dröjde ej så särdeles lång stund, förr än han återkom färdig
att hämta nytt byte och denna gång i sällskap med sin maka.
Denna gång stod dock bössan laddad och i ordning, så att,
när tärnornas varningsrop höjdes, var jag också färdig att
skynda till hjälp. Båda gråtrutarna införlivades sålunda helt
hastigt med Riksmuseets samlingar. De visade sig för
övrigt vara av rätt stort ornithologiskt intresse, såsom i annat
sammanhang skall omtalas. Här skall blott nämnas, att båda
hade fjädrar i magen och sålunda bevisligen rättvist straffades
efter mänsklig måttstock.

Sådana svärtor, som förlorat sina ungar, liksom även
ungsvärtor göra ofta sällskap med de svärtor som ha ungar.
Stundom kunna flera dylika följa samma kull. Vanligen hålla
de sig dock något på sidan, och jag har ej sett, att de med
våld sökt taga ungarna från den rättmätiga modern. Man ser
för övrigt alltid, vilken av svärtorna, som är modern till
kullen, ty hon intager alltid en vaksam ställning med sträckt
hals och ser sig ideligen omkring för att vara färdig att
förebygga fara, under det att sällskapsdamerna simma med
indragen hals mera i viloställning.

Under parningstiden håller hanen honan troget sällskap
och om kvällarna sträcka båda tillsammans beskrivande
kretsar från stranden uppåt land, där boet skall bli, och åter ut
mot sjön o. s. v. Även en tid efter sedan honan börjat värpa
stannar hanen och sällskapar med honan, då hon går från
äggen. Sedan ruvningen emellertid framskridit en tid, vanligen
omkring mitten på juli, slå sig hanarna tillsammans i flockar,
liksom fallet också är med gudingarna. En tid efteråt äro de
liksom försvunna från vår skärgård, och man vet ej vart de
taga vägen. Man kan förstå, att de draga sig undan till några
säkra platser för att i fred kunna rugga, såsom är
förhållandet även med en del andra dykandshanar. Det slog mig
därför med en viss förvåning, då jag såg en gammal svärthane,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 8 00:22:59 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/faunaflora/1926/0178.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free