Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÄRGMÖNSTRETS VÄRDE INOM FÅGELVÄRLDEN
65
dels genom de roströda eller rostbruna färgernas blekning,
d. v. s. genom en förtunning eller förminskning av resp.
färgämne. Denna blekning har i flera fall försiggått alldeles
oberoende av färgen hos den vuxna fågelns dräkt. Själva mönstrets
allmänna drag, d. v. s. strödda svarta fläckar och streck på den
från början rödbruna eller rostbruna bottenfärgen är dock kvar,
även sedan bottenfärgen blivit helt ljust gulgrå eller gråvit.
Man kan sålunda ha rätt att säga, att själva färgmönstret
både i dundräkt och färdig fjäderdräkt fortfarande har stor
överensstämmelse eller låter hänföra sig till en och samma
grundtyp, även om färgerna växla, hos alla de nu behandlade
småvadarne. Detta kan endast förklaras såsom ett arv från
gemensamma förfäder. Dessa måste dock ha levat mycket
långt tillbaka i tiden. Enligt de visserligen ganska sparsamma
vittnesbörden, som fossila fynd givit, har man redan så tidigt
som i Eocen- och Oligocen-lager i Nordamerika och Europa
ansett sig kunna igenkänna ben, som hänförts till släktena Tringa,
Totanus, Philohela m. fi. Till och med av ett så specialiserat
släkte som Numenius har Milne-Edwards beskrivit ett par
arter från Eocen- och Miocen-lager i Frankrike. Då sålunda redan
vid tertiärtidens första början ett antal släkten av småvadare
bevisligen funnos utdifferentierade, måste man föra dessa
fåglars ursprung ännu längre tillbaka i tiden. Huru långt är ju
ännu ovisst. Men då såsom redan framhållits dräktmönstret
måste leda sitt ursprung till småvadarnes första stamformer, ty
i annat fall skulle det ej kunna vara så gemensamt för det
stora flertalet, som det faktiskt är, ha vi här alltså ett
färgmönster, som leder sitt ursprung tillbaka ända till sekundärtiden.
Det finnes möjlighet för att ännu ytterligare utdraga
några konsekvenser ur denna jämförelse. Om man
skärskådar en dununge av exempelvis en storspov (Numenius
arqua-tus), så skall man finna, att den företer en slående likhet med
en måsunge (Larus). Likheten i färg och mönster är så stor,
att på något avstånd, då man ej kan se detaljer av näbb och
ben, dessa båda dunungar förefalla så gott som alldeles lika.
Denna överensstämmelse kan ej gärna bero på någon sekun-
5 — 27107. Fauna och Flora ig2j. Häfte 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
